Sverige står inför två allvarliga utmaningar. Den ena är den eskalerande våldssituationen, där skjutvapenvåldet, ofta kopplat till gängbrott, drar stor uppmärksamhet. Under 2023 dödades 105 personer i skjutningar – en alarmerande siffra som speglar gängkriminalitetens ökande inflytande. Men den andra krisen, tystare men långt mer farlig, är den psykiska ohälsan som slår mot landets unga.

Självmord är den ledande dödsorsaken bland unga i Sverige. Trots denna skrämmande verklighet väljer regeringen att prioritera andra frågor. Medan poliser och skärpta straff för gängbrott ges politiskt utrymme och ekonomiska resurser, lämnas psykisk hälsa och självmordsprevention i skuggan. Unga människor i Sverige utkämpar en tyst kamp – de kämpar med inre mörker, ångest, depression och självmordstankar, men får inte den hjälp de behöver innan det är för sent.

Varje år tar omkring 1 200 personer sitt liv i Sverige – elva gånger fler än de som dödas i skjutningar. Detta är inte ett marginellt problem. Det är en omfattande samhällsutmaning som påverkar människor i alla samhällsskikt, särskilt unga som känner sig ensamma, bortglömda och osedda – och som gång på gång sviks av ett system som borde stötta dem.

Regeringens snedvridna prioriteringar

Regeringens retorik om gängbrott och skjutningar är både tydlig och högljudd. Men samtidigt sker en tydlig förminskning av den psykiska ohälsans påverkan. Det är enklare att hantera de dramatiska effekterna av kriminalitet – det syns i medierna, det ger poäng i opinionen. Men de unga som lider i det tysta, de som inte skriker utan viskar, får ingen mikrofon. Det är svårare att nå dem, men just därför är de i störst behov av politisk vilja och resurser.

Den psykiska hälsovården i Sverige är underfinansierad. Unga som söker hjälp möts av långa väntetider, överbelastade mottagningar och brist på kontinuitet i vården. Trots detta har regeringen inte presenterat en tydlig, långsiktig satsning för att möta denna kris. När gängvåldet ges rollen som största hotet mot tryggheten, ignoreras det faktum att psykisk ohälsa och självmord är långt dödligare – och långt mer utbrett.

Regeringen missar den verkliga krisen

Att ta itu med gängkriminalitet är förståeligt i en tid av oro. Men det får inte ske på bekostnad av andra livsavgörande frågor. Om regeringen inte omedelbart omprioriterar och ser till att unga människor med psykisk ohälsa får rätt stöd, riskerar vi att förlora ännu fler liv – inte till kulor, utan till tyst förtvivlan.

Barn och unga i Sverige står i dag inför ett av de mest akuta hoten mot sin framtid. De ropar inte högt – men de ropar. Och regeringen väljer att inte lyssna.

Självmord är Sveriges största tysta epidemi. Det är hög tid att regeringen slutar blunda för det. Gängbrottsligheten är inte det enda – eller det största – hotet mot vårt samhälle. Den psykiska ohälsan bland unga måste erkännas som en nationell kris. Och den måste bemötas med samma kraft, beslutsamhet och resurser som regeringen nu lägger på kriminalpolitiken.

Det är dags att börja lyssna på de unga. Att ge dem det stöd de förtjänar. Att satsa på förebyggande insatser. Och att förstå att framtidens trygghet inte bara handlar om säkerhet på gatorna – utan också om trygghet i själen.