Sverige står inför två allvarliga utmaningar. Den ena är den eskalerande våldssituationen, där skjutvapenvåldet, ofta kopplat till gängbrott, drar stor uppmärksamhet. Under 2023 dödades105 personer i skjutningar, vilket är en alarmerande siffra och ett resultat av gängkriminalitetens ökande inflytande. Den andra, tystare, men än mer farliga, krisen är den psykiska ohälsan som drabbar våra unga.

Självmord är denledande dödsorsaken bland ungai Sverige, och trots denna skrämmande statistik väljer regeringen att prioritera andra frågor. Medan poliser och skärpta straff för gängbrott får politiskt fokus, lämnas psykisk hälsa och självmordsprevention i skuggan. Våra unga står inför entyst kampsom för många är osynlig för omvärlden – de kämpar med inre mörker, ångest, depression och tankar på självmord, men får inte den hjälp de behöver innan det är för sent.

Varje år tar omkring1 200 personer sitt livi Sverige, vilket är elva gånger fler än de som dödas i skjutningar. Detta är inte ett isolerat problem för en specifik grupp, utan en samhällsutmaning som drabbar människor från alla samhällsskikt, särskilt unga, som inte får det stöd de behöver när de känner sig mest utsatta.

Regeringens snedvridna prioriteringar

Regeringens retorik om gängbrott och skjutningar är både tydlig och handlingskraftig, men samtidigt sker en förminskning av den psykiska ohälsans påverkan. Det är enklare att hantera de dramatiska effekterna av kriminalitet – det syns i medierna, det är en tydlig, konkret fråga för politiker att ta tag i. Men de unga som lider av psykisk ohälsa är svårare att se, och än svårare att nå ut till i form av politiska åtgärder.

Den psykiska hälsovården är underfinansierad, och unga som söker hjälp möts ofta av långa väntetider och otillräckliga resurser. Den här tysta krisen får alldeles för lite uppmärksamhet i det politiska samtalet. När gängvåldet ses som det största hotet, förbises det faktum att psykisk ohälsa och självmord är långt dödligare och påverkar flera gånger fler liv.

Vi missar den verkliga krisen

Att fokusera på gängkriminalitet och dödsskjutningar är förståeligt i en tid av ökad oro och våld. Men om vi inte börjar se den psykiska ohälsans effekter på våra unga kommer vi att förlora ännu fler människor – inte till kulor, utan till en tyst förtvivlan. Våra barn och unga står inför ett av de största hoten för samhället: de kämpa med en inre mörker som få ser, och många faller igenom systemet.

Självmord är den största tysta epidemini vårt land, och det är hög tid att vi som samhälle börjar prioritera den. Regeringen och vi som väljare måste våga ifrågasätta varför gängbrott får mer uppmärksamhet än den psykiska ohälsan som leder till dödsfall varje dag. Vi måste börja lyssna på våra unga, ge dem det stöd de förtjänar och satsa på att förebygga självmord och psykisk ohälsa innan det är för sent. För i det långa loppet är det denna tysta, osynliga kamp som utgör det största hotet mot vårt samhälle.