Det var en gång ett land, så vackert att fåglarna sjöng i dur när de flög över dess skogar. Ett land där vintermörkret lystes upp av vänlighet, och där barnen en gång drömde stort. Det landet hette Blågull, och det sades att där bodde både hopp och trygghet.

Prinsen red då på sin häst, stolt och stark. Prinsessan log från sitt torn, för hon visste att folket mådde väl. Det fanns jobb åt de flesta, maten räckte till alla, och ett hej var fortfarande ett hej – inte ett hot.

Men så, med åren, började det skälva i marken. Något gled långsamt isär. Inte synligt först – men som ett drag i vinden som plötsligt kändes kallt.

Skuggor började falla över skolor och ungdomars rum. Ett mörker inifrån, som inte gick att vifta bort med glada reklamer eller prat i valdebatter. De unga började tystna. De log mindre. De föll.

150 liv försvann, inte i krig – utan på hemmaplan, bland gränder där barn brukade leka.

1 200 av dem valde att lämna för gott.
Men ingen skrev rubriker.

För det var 150som sköts till döds på gatorna – de blev nyhetssändningar, utredningar, valaffischer, titlar och rubriker.
Men de 1 200som mördade sig själva – de försvann i tystnad.
Ingen statsminister la blommor där.

Och när sorgen lagt sig som dagg över landets ögon, började vi prata om allt – utom varandra.

Kronofogden byggde ut. De hann inte med längre.
För i Landet Blågull sov tusentals i sängar där ingen middag ätits – och där räkningarna låg obetalda, staplade som tysta vittnen om en vardag som brast.

Maten blev dyrare, men inkomsten... stod still.
Det gick inte längre att leva på sitt liv.

Polisen anställde fler när arbetslösheten slog i taket.
Kriminalvården reste nya murar, byggde fler fängelser – medan allt fler stod utan hem, utan värme, utan någon som frågade hur de mådde.

Och kvinnor fortsatte dö – inte av sjukdom eller ålder – utan av någons "heder".

Barn växte upp med skuggor som sällskap.
Och bland vuxna viskade det:
"Vi" och "De".

En hejade på blått. En annan på gult.
Trots att båda färgerna är vårt gemensamma blågull.

Prinsessan slutade sjunga från tornet. Prinsen red vilse bland rapporter och röststrategier.
De som bar landet – lärarna, sjuksköterskorna, föräldrarna, drömmarna – tappade ork.
Och ingen märkte att hästen, den som en gång kunde flyga, nu haltade.

Men…

En dag ritade ett barn ett hjärta på asfalten utanför ett förfallet hyreshus. Under det stod det:
"Bara en kram. Bara ett hej."

En gammal man såg det och log. En kvinna lyssnade på sin tonårsdotter, utan att döma.
En lärare torkade tårar istället för att fylla i formulär.
Och någon viskade:
"Vi kan fortfarande rädda varandra."

För Landet Blågull är inte förlorat. Inte än.
Men prinsen måste släppa tabellerna.
Prinsessan måste resa sig igen.
Och vi – folket – måste minnas att sagor inte räddas av makt, utan av mod, hjärta och handling.

Och kanske, kanske –
kan vi en dag säga:

"Det var en gång ett land som föll, men reste sig igen – inte för att det var lätt, utan för att folket vägrade ge upp kärleken."