När idépartiet blev ett karriärparti

Liberalerna vid ett vägskäl – dags för återuppbyggnad


De kallade sig en gång för idépartiet – de som satte bildning framför bekvämlighet, principer framför positioner. Men något har gått sönder. Det som en gång var en rörelse för frihet och förnuft har förlorat sin inre kompass. Liberalernas kris är inte bara strategisk. Den är själslig. När karriärklättring ersätter övertygelse, och lojalitet väger tyngre än kompetens, riskerar ett parti att inte bara tappa väljare – utan sitt hjärta


Sedan Jan Björklund lämnade partiledarposten har Liberalerna genomgått en dramatisk förändring – både politiskt, organisatoriskt och värderingsmässigt. För många som i decennier trott på ett idéburet, kunskapsdrivet och frihetsinriktat liberalismprojekt väcker utvecklingen oro. Ett parti som en gång var en stark röst för bildning, jämlikhet och mänskliga rättigheter har tappat fotfästet.

När Nyamko Sabuni valdes till partiledare förändrades kursen snabbt. Flera trogna liberaler upplevde att partiet rörde sig bort från sina ideologiska rötter. Samarbetet med Sverigedemokraterna ifrågasattes, liksom retoriken kring integration och rättspolitik. Flera erfarna och ideologiskt förankrade profiler valde då att lämna eller tystna.

När Johan Pehrson tog över 2022 fanns en chans till omstart. Men istället valde man att fortsätta på den inslagna vägen. Opinionssiffrorna har sedan dess varit låga, internt förtroende har sviktat – och partiet har skakats av flera uppmärksammade avhopp och interna konflikter.


När kompetens ersätts av lojalitet

Liberalernas utmaningar är inte enbart ideologiska – de är djupt organisatoriska. Under senare år har flera nyckelposter tillsatts med fokus på lojalitet snarare än på erfarenhet, kunskap och förankring i partiets kärna. Ett tydligt exempel är utnämningen av jämställdhetsministern 2022. Trots att det fanns en rad erfarna och respekterade liberala profiler att tillgå – som Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Nina Lundström och Tina Acketoft – föll valet på en person med låg profil inom partiet och begränsad politisk erfarenhet.


Den utnämnda ministern tvingades avgå den 31 mars under uppmärksammade och känsliga omständigheter som fick medialt genomslag. Samtidigt lämnade även partisekreteraren sin post – enligt flera uppgifter den andra parten i affären. Om uppgifterna stämmer är det inte bara en personlig skandal, utan också en allvarlig prestigeförlust för partiledaren Johan Pehrson. Det var nämligen han som, trots invändningar från flera håll inom partiet, drev igenom utnämningen. Händelsen underminerar inte bara hans ledarskap, utan skadar också Liberalernas trovärdighet i debatten om regeringsduglighet – särskilt i relation till Sverigedemokraterna, vars professionalism ofta ifrågasätts.

Inför valet 2022 blev problemen än tydligare. En kunnig och ideologiskt tydlig regionordförande, som hade potential att toppa listan och återge partiet trovärdighet, petades ned till tredje plats. I stället premierades personer som stött Nyamko Sabunis linje. En av dem var den nu avgångna partisekreteraren, som därmed fick förstaplatsen och tog sig in i riksdagen.

Kort därefter lämnade även Johan Pehrson sin post som partiledare. Även om samtliga avgångar officiellt motiverades med personliga skäl, råder det ingen tvekan om att de tillsammans förstärker bilden av ett parti i fritt fall – något som också bekräftas av de ihållande svaga opinionssiffrorna. 

Nu avslöjas dessutom ytterligare ett kontroversiellt agerande kopplat till Johan Pehrson. Trots att hans fru både sitter i styrelsen för och äger aktier i vätgasbolaget Metacon, deltog Pehrson i flera regeringsbeslut som rör vätgasfrågor. Enligt flera experter som Sveriges Radio talat med strider detta mot Regeringskansliets jävsregler – och väcker därmed allvarliga frågor om omdöme och ansvarstagande hos Liberalernas avgående partiledare.


Värderingar som glider isär

Liberalerna har alltid varit mer än ett mittenparti – det har varit ett idéparti. Ett parti för utbildningens kraft, individens rätt, jämlikhet, rättssäkerhet, öppenhet mot omvärlden och respekt för varje människas frihet.

När dessa värden urholkas – inte alltid i uttalad politik, men i prioriteringar, utnämningar och tystnad inför illiberala tendenser i samtiden – då mister partiet sitt existensberättigande. Det är inte bara ett internt problem. Det är ett svek mot de väljare och medlemmar som söker ett alternativ till både konservativ nationalism och vänsterpopulism.


Fyra steg mot återupprättelse

För att Liberalerna ska återvinna förtroende – både bland väljare och inom sina egna led – krävs ett omfattande arbete. Det handlar inte om att byta ut enskilda personer, utan om att bygga upp en ny kultur och struktur där idéer, professionalitet och etik får ta plats.

Fyra punkter är centrala:

  1. Politiskt: Tydliggör den liberala kompassen.
    Återuppta idédiskussionen. Förtydliga vilka värden som är icke-förhandlingsbara, och våga ta strid för dem – även när det är impopulärt.

  2. Organisatoriskt: Premiera kompetens framför lojalitet.
    Partiet måste sluta belöna följsamhet och börja premiera erfarenhet, ideologiskt djup och förankring. Det är så en stark organisation byggs.

  3. Värdegrund: Återta liberalismens kärna.
    Försvaret för mänskliga rättigheter, för minoriteter, för internationell samverkan och för kunskap är inte gammaldags – de är nödvändiga i vår tid.

  4. Professionellt: Sätt etiken i centrum.
    Det måste finnas en högre ribba för omdöme, ansvar och ledarskap i alla led. Skandaler, förhastade utnämningar och interna konflikter skadar partiets trovärdighet.


Det är inte för sent – men det är bråttom

Liberalerna är ett parti med anor, med landets starkaste bildningshistoria i ryggen, och med många kloka röster kvar. Men dessa röster måste få utrymme. De som lämnat eller marginaliserats på grund av oenighet bör bjudas in i samtalet igen. En levande intern debatt är inte ett hot – det är ett styrketecken.

Det är möjligt att åter göra Liberalerna till en idéburen kraft i svensk politik. Men det kräver mod, självrannsakan och ett tydligt avståndstagande från de kortsiktiga vägval som präglat de senaste åren. Morgondagens liberalism förtjänar bättre än så.

Av Oden Aghapoor

"Samma dans – samma riktning"

De stod på samma scen. Nu delar de också ansvaret.

Nyamko Sabuni ville vrida Liberalerna högerut. Johan Pehrson var hennes förste vice ordförande – han kunde ha valt en annan väg. Men när chansen kom att förena partiet och återvända till den socialliberala grunden, valde han istället att fullfölja Sabunis linje.

Två ledare. En riktning.

Med olika ansikten men samma politik har de tillsammans dansat partiet ner till riksdagsspärrens kant.

Liberalerna behövde en ny kurs. De gav det istället ett nytt leende.


Satir: Team AN

Faktananalys:

Liberalernas historia – från idéparti till krispartiEn lång historia i svensk politik


Liberalerna, tidigare Folkpartiet liberalerna, är ett av Sveriges äldsta partier. Partiet grundades 1902 som Frisinnade landsföreningenoch har rötter i den liberala folkrörelsetraditionen, med fokus på rättsstat, demokrati, individens frihet och folkbildning.

Under större delen av 1900-talet var partiet en viktig kraft i svensk politik. Partiets ideologiska grund har alltid varit liberalismen – socialliberalism under större delen av historien, med fokus på individens frihet kombinerad med socialt ansvar.


Partiet förändras efter Björklund

När Jan Björklund avgick 2019, inleddes en ny period. Partiet hade då länge kämpat med låga opinionssiffror, och konflikten kring samarbete med Sverigedemokraternabörjade dominera internt.


Nyamko Sabunivaldes till partiledare, vilket ledde till intern kritik och medlemsflykt. Sabuni tog Liberalerna bort från Januariavtalet (samarbetet med S, MP, C) och närmade sig i stället det högerkonservativa blocket – vilket bröt med partiets tidigare hållning. Sabunis tid som partiledare präglades av motsättningar och minskat stöd.


Efter Sabunis avgång tog Johan Pehrsonöver inför valet 2022. Trots försök till samling internt förblev partiet splittrat. Pehrson ledde partiet in i Tidöavtalet, ett samarbete med M, KD och SD – något som av många liberaler betraktades som ett historiskt vägval bort från antirasistisk liberalism. Partiet landade på 4,6 % i valet – strax över riksdagsspärren.


Krisen 2024–2025: Skandaler och avhopp

Under 2024 och våren 2025 har Liberalernas problem fördjupats:

  • Partisekreteraren och jämställdhetsministern har båda avgått, efter personliga och politiska skäl – men även efter att medier uppmärksammat en sexskandal.

  • Partiledaren Johan Pehrson avgicki april 2025, vilket förvärrade bilden av ett parti i fritt fall.

  • Opinionssiffrorna är fortsatt låga, och väljarnas förtroende har försvagats.

Samtidigt ifrågasätts att personer med mindre erfarenhet men lojalitet till partiledningen fått centrala uppdrag, medan etablerade liberala röster marginaliserats.


Från idéparti till populism?

Analytiker och före detta medlemmar menar att partiet har rört sig bort från sina klassiska värderingar– öppenhet, bildning, individens rätt och antirasism – och i stället närmat sig populism och makttaktik. Kritiken mot Tidöavtalet och samarbetet med SD är central i denna debatt.


Samtidigt pågår ett reformförsök internt – vissa ser möjligheten att "börja om", bygga en stark liberal rörelse baserad på frihetliga värderingar och tillit till kompetens.


Slutsats: Vad krävs för återkomst?

Om Liberalerna ska återta sin roll som Sveriges liberala idéparti krävs:

  • En ny ideologisk tydlighet, där individens frihet balanseras med ansvar och jämlikhet.

  • Starka, erfarna ledaresom har förtroende internt och externt.

  • Tydlig gränsdragning mot högernationalism.

  • Ett professionellt och meritokratiskt återuppbyggt parti, där sakkompetens och värderingar väger tyngre än personlig lojalitet.

Partiet har en historia att vara stolt över. Frågan är om det också har en framtid – det beror på om det kan hitta tillbaka till sitt syfte.