När idépartiet blev ett karriärparti

Liberalerna vid ett vägskäl – dags för återuppbyggnad

De kallade sig en gång för idépartiet – de som satte bildning framför bekvämlighet, principer framför positioner. Men något har gått sönder. Det som en gång var en rörelse för frihet och förnuft har förlorat sin inre kompass. Liberalernas kris är inte bara strategisk. Den är själslig. När karriärklättring ersätter övertygelse, och lojalitet väger tyngre än kompetens, riskerar ett parti att inte bara tappa väljare – utan sitt hjärta

Sedan Jan Björklund lämnade partiledarposten har Liberalerna genomgått en dramatisk förändring – både politiskt, organisatoriskt och värderingsmässigt. För många som i decennier trott på ett idéburet, kunskapsdrivet och frihetsinriktat liberalismprojekt väcker utvecklingen oro. Ett parti som en gång var en stark röst för bildning, jämlikhet och mänskliga rättigheter har tappat fotfästet.

När Nyamko Sabuni valdes till partiledare förändrades kursen snabbt. Flera trogna liberaler upplevde att partiet rörde sig bort från sina ideologiska rötter. Samarbetet med Sverigedemokraterna ifrågasattes, liksom retoriken kring integration och rättspolitik. Flera erfarna och ideologiskt förankrade profiler valde då att lämna eller tystna.

När Johan Pehrson tog över 2022 fanns en chans till omstart. Men istället valde man att fortsätta på den inslagna vägen. Opinionssiffrorna har sedan dess varit låga, internt förtroende har sviktat – och partiet har skakats av flera uppmärksammade avhopp och interna konflikter.

När kompetens ersätts av lojalitet

Liberalernas utmaningar är inte enbart ideologiska – de är djupt organisatoriska. Under senare år har flera nyckelposter tillsatts med fokus på lojalitet snarare än på erfarenhet, kunskap och förankring i partiets kärna. Ett tydligt exempel är utnämningen av jämställdhetsministern 2022. Trots att det fanns en rad erfarna och respekterade liberala profiler att tillgå – som Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Nina Lundström och Tina Acketoft – föll valet på en person med låg profil inom partiet och begränsad politisk erfarenhet.

Den utnämnda ministern tvingades avgå den 31 mars under uppmärksammade och känsliga omständigheter som fick medialt genomslag. Samtidigt lämnade även partisekreteraren sin post – enligt flera uppgifter den andra parten i affären. Om uppgifterna stämmer är det inte bara en personlig skandal, utan också en allvarlig prestigeförlust för partiledaren Johan Pehrson. Det var nämligen han som, trots invändningar från flera håll inom partiet, drev igenom utnämningen. Händelsen underminerar inte bara hans ledarskap, utan skadar också Liberalernas trovärdighet i debatten om regeringsduglighet – särskilt i relation till Sverigedemokraterna, vars professionalism ofta ifrågasätts.

Inför valet 2022 blev problemen än tydligare. En kunnig och ideologiskt tydlig regionordförande, som hade potential att toppa listan och återge partiet trovärdighet, petades ned till tredje plats. I stället premierades personer som stött Nyamko Sabunis linje. En av dem var den nu avgångna partisekreteraren, som därmed fick förstaplatsen och tog sig in i riksdagen.

Kort därefter lämnade även Johan Pehrson sin post som partiledare. Även om samtliga avgångar officiellt motiverades med personliga skäl, råder det ingen tvekan om att de tillsammans förstärker bilden av ett parti i fritt fall – något som också bekräftas av de ihållande svaga opinionssiffrorna. 

Nu avslöjas dessutom ytterligare ett kontroversiellt agerande kopplat till Johan Pehrson. Trots att hans fru både sitter i styrelsen för och äger aktier i vätgasbolaget Metacon, deltog Pehrson i flera regeringsbeslut som rör vätgasfrågor. Enligt flera experter som Sveriges Radio talat med strider detta mot Regeringskansliets jävsregler – och väcker därmed allvarliga frågor om omdöme och ansvarstagande hos Liberalernas avgående partiledare.

Värderingar som glider isär

Liberalerna har alltid varit mer än ett mittenparti – det har varit ett idéparti. Ett parti för utbildningens kraft, individens rätt, jämlikhet, rättssäkerhet, öppenhet mot omvärlden och respekt för varje människas frihet.

När dessa värden urholkas – inte alltid i uttalad politik, men i prioriteringar, utnämningar och tystnad inför illiberala tendenser i samtiden – då mister partiet sitt existensberättigande. Det är inte bara ett internt problem. Det är ett svek mot de väljare och medlemmar som söker ett alternativ till både konservativ nationalism och vänsterpopulism.

Fyra steg mot återupprättelse

För att Liberalerna ska återvinna förtroende – både bland väljare och inom sina egna led – krävs ett omfattande arbete. Det handlar inte om att byta ut enskilda personer, utan om att bygga upp en ny kultur och struktur där idéer, professionalitet och etik får ta plats.

Fyra punkter är centrala:

1. Politiskt: Tydliggör den liberala kompassen.
   Återuppta idédiskussionen. Förtydliga vilka värden som är icke-förhandlingsbara, och våga ta strid för dem – även när det är impopulärt.

2. Organisatoriskt: Premiera kompetens framför lojalitet.
   Partiet måste sluta belöna följsamhet och börja premiera erfarenhet, ideologiskt djup och förankring. Det är så en stark organisation byggs.

3. Värdegrund: Återta liberalismens kärna.
   Försvaret för mänskliga rättigheter, för minoriteter, för internationell samverkan och för kunskap är inte gammaldags – de är nödvändiga i vår tid.

4. Professionellt: Sätt etiken i centrum.
   Det måste finnas en högre ribba för omdöme, ansvar och ledarskap i alla led. Skandaler, förhastade utnämningar och interna konflikter skadar partiets trovärdighet.

Det är inte för sent – men det är bråttom

Liberalerna är ett parti med anor, med landets starkaste bildningshistoria i ryggen, och med många kloka röster kvar. Men dessa röster måste få utrymme. De som lämnat eller marginaliserats på grund av oenighet bör bjudas in i samtalet igen. En levande intern debatt är inte ett hot – det är ett styrketecken.

Det är möjligt att åter göra Liberalerna till en idéburen kraft i svensk politik. Men det kräver mod, självrannsakan och ett tydligt avståndstagande från de kortsiktiga vägval som präglat de senaste åren. Morgondagens liberalism förtjänar bättre än så.