Två år har gått sedan Ryssland invaderade Ukraina. Vad som från början beskrevs som en blixtoffensiv från en stormakt blev snabbt en utdragen och brutal konflikt. Men kriget har kommit att betyda mycket mer än bara kontrollen över territorium. Det handlar om värderingar, geopolitisk maktbalans och den liberala demokratins framtid. Det handlar om vilket slags Europa vi vill leva i – och om västvärldens förmåga att försvara sina principer även när kostnaden är hög.

Den 24 februari 2022 vaknade världen till bilder på ryska stridsvagnar som rullade in över ukrainska gränsen. Målet var tydligt: att snabbt krossa Ukrainas försvar, avsätta regeringen och visa att Ryssland åter är en makt att räkna med. Men det ukrainska folket vägrade böja sig. Under ledning av president Volodymyr Zelenskyj bjöd de motstånd med en enastående beslutsamhet – militärt, moraliskt och strategiskt. Plötsligt ställdes frågan om den fria världens framtid på sin spets. Världen delades i två läger: de som stödjer Ukrainas kamp för självständighet, och de som öppet eller tyst hoppas på att stormakternas sfärer återupprättas.

USA:s roll i konflikten har varit avgörande. Utan det omfattande militära och finansiella stödet från Washington hade Ukraina sannolikt inte stått emot den ryska krigsmaskinen. Men det amerikanska stödet är inte hugget i sten. Det senaste året har stödet till Ukraina blivit en inrikespolitisk vattendelare i USA, särskilt inom det republikanska partiet där Donald Trumps återkomst som centralgestalt har fört med sig en mer isolationistisk hållning. Trumps uttalanden – där han antyder att han skulle kunna ”få slut på kriget inom 24 timmar” – speglar inte bara okunskap om realiteterna, utan signalerar också en växande ovilja att ta ansvar för den globala demokratins försvar.

USA:s framtida hållning kommer att spela en nyckelroll för Ukrainas öde – men även för Europas. Om den transatlantiska länken försvagas riskerar hela den europeiska säkerhetsordningen att rämna. Kina, Iran, Nordkorea och andra auktoritära regimer iakttar västvärldens agerande. Deras tolkning av varje tvekan, varje fördröjt stödpaket, varje internt gräl i kongressen kan forma deras nästa drag. Ett svagt USA innebär ett starkare Ryssland – men också ett farligare globalt klimat.

För Sverige har kriget inneburit det mest dramatiska säkerhetspolitiska skiftet sedan andra världskriget. Den svenska neutraliteten har ersatts av ett fullt medlemskap i NATO. Sverige har också visat ett konsekvent stöd till Ukraina, både genom direkta vapenleveranser och humanitärt bistånd, men också politiskt inom EU. Detta har gjort Sverige till en tydlig aktör i konflikten – och samtidigt mer exponerat för ryska hybridattacker, påverkanskampanjer och cyberhot. Samtidigt har stödet till Ukraina stärkt svensk trovärdighet i internationella sammanhang, särskilt bland våra baltiska grannar, som ser Sveriges engagemang som en garant för regional solidaritet.

Men stödet till Ukraina kommer inte utan kostnader. Det ekonomiska stödet, de militära resurserna, och den ökade säkerhetsberedskapen innebär också att andra områden i samhällsbudgeten får stå tillbaka. Dessutom finns en växande trötthet i vissa delar av befolkningen – en känsla av att konflikten aldrig tar slut, att hjälpen inte når fram eller att Europa bär en börda som borde delas mer jämlikt med övriga världen. Här krävs politiskt ledarskap som orkar stå upp för principer även när opinionen svajar.

Ukrainas framtid är fortfarande oviss. Kriget har stagnerat i flera avseenden. Båda sidor tar förluster. Ukraina har ännu inte lyckats genomföra det genombrott som många väntade på under våroffensiven 2023. Ryssland har i sin tur konsoliderat sina positioner i öst och fortsätter att bomba ukrainsk civil infrastruktur. Det finns i dag fyra möjliga framtidsscenarier: att Ukraina vinner tillbaka sina territorier med fortsatt västligt stöd; att Ryssland återfår initiativet och tvingar fram eftergifter; att ett fruset krig etableras utan formellt fredsavtal; eller att konflikten sprider sig till andra delar av världen, som en del av en större maktkamp mellan demokratier och diktaturer.

Vad som är säkert är att varje utveckling kommer att påverka världen i decennier framåt. Det här är inte ett regionalt krig. Det är en civilisatorisk konfrontation. När Europas framtid formas på slagfälten i Donbas, är det samtidigt i Washington, Bryssel, Berlin och – ja, även Stockholm – som det avgörs vilken världsordning vi ska ha.

Kriget i Ukraina har visat att frihet inte är gratis, och att demokrati kräver mod att försvara – inte bara med vapen, utan med uthållighet, solidaritet och politiskt ansvar. Sverige, liksom andra demokratiska länder, måste nu visa att vi inte bara förstår krigets pris – utan också dess värde.