Klimatpolitiken är en av vår tids mest avgörande frågeställningar. I Sverige intensifieras debatten om kommunernas klimatmål, som många av landets kommuner har satt upp i hopp om att minska sina koldioxidutsläpp och driva på omställningen till ett mer hållbart samhälle. På ytan kan dessa mål verka lovvärda och angelägna, men ju mer vi granskar dem, desto mer framträder en fråga: Är de verkligen realistiska?

Kommunernas klimatmål, från stora städer till mindre orter, är många gånger ambitiösa. Östersund siktar på att bli koldioxidneutral redan 2030, och Stockholm planerar att minska sina utsläpp med 80 procent fram till 2030. Dessa mål är exempel på kommuner som har tagit ledningen i klimatfrågan och visat vägen. Men hur realistiska är dessa åtaganden, särskilt när de sätts utan tillräckliga resurser eller utan en väl utvecklad nationell eller EU-struktur som stödjer dem?

En av de största utmaningarna är den ekonomiska och tekniska genomförbarheten av dessa mål. Att minska koldioxidutsläpp kräver omfattande investeringar i ny teknik, energiomställning och hållbara transporter, och de lokala myndigheterna står ofta inför stora hinder när det gäller att finansiera dessa åtgärder. Många kommuner saknar den nödvändiga ekonomiska basen för att genomföra omfattande omställningar på egen hand. Det är här staten och EU kommer in i bilden.

Enligt flera experter skulle kommunernas klimatmål kunna bli mer realistiska om de stöds genom en mer centraliserad klimatpolitik. Detta skulle innebära att staten och EU inte bara ger kommunerna riktlinjer utan också tillhandahåller det ekonomiska och tekniska stödet som behövs för att genomföra dessa mål på ett hållbart sätt. En sådan politik skulle kunna säkerställa att alla kommuner har tillgång till samma resurser och möjligheter att bidra till klimatmålen, vilket skapar en mer jämlik omställning där ingen region hamnar efter.

Det finns också ett problem i att de lokala klimatmålen ofta blir symboliska snarare än konkreta, om de inte åtföljs av tydliga och genomförbara planer för hur de ska uppnås. Kommuner kan sätta ambitiösa mål för att visa sitt engagemang, men om det inte finns ett långsiktigt strategiskt ramverk som också inkluderar statligt stöd och konkreta åtgärder, riskerar målen att bli en politisk marknadsföring snarare än faktiska klimatframsteg.

Det är också viktigt att erkänna att klimatfrågan inte bara handlar om att minska utsläpp utan också om rättvisa. I en nation med stora regionala skillnader är det viktigt att den klimatomställning vi genomför inte förvärrar den redan existerande sociala och ekonomiska ojämlikheten. Den mest hållbara klimatpolitiken måste vara en som är inkluderande och tar hänsyn till de olika förutsättningarna som finns i landets olika delar. En centraliserad och koordinerad politik kan garantera att alla delar av Sverige har en chans att delta på lika villkor och att ingen del av landet lämnas efter i klimatkampen.

Samtidigt bör inte den lokala klimatpolitiken undervärderas. Kommunerna har en unik möjlighet att påverka och mobilisera invånarna, till exempel genom att främja hållbar stadsplanering, lokala energilösningar och gröna investeringar. Här kan kommunerna vara de drivande aktörerna i att skapa en klimatmedveten kultur och medborgarengagemang, som är avgörande för den långsiktiga förändringen.

I slutändan handlar frågan om hur vi kan skapa en klimatpolitik som både är ambitiös och realistisk. Det är dags att erkänna att den lokala nivån inte kan bära hela ansvaret på egen hand. För att lyckas med klimatmålen krävs ett starkt och samordnat stöd från både staten och EU. Klimatpolitik måste inte bara vara ett lokalt åtagande, utan ett gemensamt ansvar för hela samhället – en uppgift vi måste ta oss an tillsammans.