Start               Debatt             Sverige            Världen

Inkludering: Alla ska med – på riktigt

Debattartikel av Oden

Inkludering får inte vara en punkt på ett papper – det ska kännas i varje möte, varje klassrum och varje beslut. Jag har i många år arbetat med barn och unga i utanförskap, och min övertygelse är att alla människor – oavsett bakgrund eller förutsättningar – har en plats i vår gemenskap. Det kräver ett lyhört ledarskap, en öppen struktur och mod att se varje individ. Att inkludera är inte att sänka kraven, utan att höja förväntningarna och ge rätt verktyg.

I ett samhälle där grupper ställs mot varandra, där misstänksamhet kan växa i tystnaden och där känslan av att inte tillhöra riskerar att slå rot – där blir inkludering ett av våra viktigaste uppdrag. Men det räcker inte med att säga det. Det kräver handling, tid och en genuin vilja att förändra system som exkluderar.

Jag har mött många barn som tappat tron på att de räknas. Barn som kommit till skolan varje dag med en känsla av att de är till besvär. Jag har också sett vad som händer när de får känna sig sedda, när deras röster får utrymme och deras erfarenheter erkänns. Plötsligt tänds en glimt i blicken. Det är i den glimten som framtiden bor.

En skola som inkluderar skapar inte bara bättre resultat – den bygger ett starkare samhälle. Inkludering är inte välgörenhet. Det är rättvisa. Det är att ge varje individ förutsättningar att nå sin potential, inte trots sina olikheter – utan tack vare dem.

För att detta ska bli verklighet krävs ett ledarskap som vågar ta ansvar. Vi måste börja med oss själva. Ställa frågorna: Vem bjuder jag in? Vem får inte plats? Hur ser jag på dem som inte liknar mig själv? Och framför allt: vad gör jag åt det?

Att leda inkluderande är att vara modig. Det är att gå först när det känns obekvämt. Att agera när någon exkluderas, även om det är enklare att vara tyst. Att ta ansvar för kulturen i ett klassrum, ett arbetslag eller en organisation – inte bara för resultatet.

Många tror att inkludering innebär att sänka tempot, kompromissa med kvalitet eller göra avkall på disciplin. Jag menar tvärtom. Inkludering kräver tydliga ramar, höga förväntningar och konsekvent uppföljning. Men det måste kombineras med tillit, stöd och förståelse. Vi kan ställa krav – men då måste vi också stå kvar när det är svårt. Det är där den verkliga kraften i ledarskapet prövas.

Inkludering syns inte i policies. Den märks i ögonhöjd. Den märks när någon välkomnas in i rummet, när ett namn uttalas rätt, när en elev får möjlighet att visa vem hen är på sina villkor. Den märks när vi förändrar våra metoder för att bättre möta människors verkligheter.

Jag tror inte på en modell för inkludering. Jag tror på tusen sätt – för att det finns tusen olika människor. Men jag tror på gemensamma principer: lyhördhet, respekt, tillgänglighet, delaktighet. Och jag tror på vikten av att aldrig bli nöjd. Inkludering är inte ett mål vi når – det är ett förhållningssätt vi väljer, varje dag.

I mitt arbete har jag sett att de mest inkluderande miljöerna ofta är de mest disciplinerade. Inte i meningen sträng – utan i meningen konsekvent, värderingsdriven, tydlig. Människor växer när de känner sig trygga. Trygghet föds ur struktur och gemenskap. När människor vet vad som förväntas av dem – och känner att de hör hemma – kan de prestera, bidra, blomstra.

För mig är inkludering också en demokratifråga. Ett samhälle som exkluderar sina medborgare undergräver tilliten. Och ett samhälle utan tillit är ett samhälle där misstro, rädsla och motsättningar får grogrund. Ledarskap som bygger på inkludering stärker demokratin. Det säger: du hör hemma här. Du spelar roll. Ditt liv är en del av vår gemensamma berättelse.

Vi behöver fler rum där olikhet är en tillgång. Fler ledare som vågar ta samtalen, som vågar ändra kurs, som vågar stå kvar i komplexiteten. Inkludering är inte lätt – men det är möjligt. Och det börjar i varje val vi gör.

Jag vill att varje barn jag möter ska känna: Här får jag finnas. Här får jag vara jag. Här är jag inte ett problem – jag är en del av lösningen.

Det är vad jag menar med att alla ska med – på riktigt.