Ryssland, Ukraina och världen: ett stressprov i realtid

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022, var det många som trodde att det skulle bli en snabb och brutal operation. Det blev i stället ett utdraget krig – ett slitagekrig både för Ukraina och för omvärlden. Men bakom det uppenbara lidandet och förstörelsen har kriget också fungerat som ett geopolitiskt stresstest. Ett test på hur samlade, uthålliga och enade de demokratiska staterna verkligen är. Och ett tillfälle för Ryssland att studera, justera och lära.

Donald Tusks varning: två år till konfrontation

”Ryssland kommer att kunna vara redo för en direkt konfrontation med väst om två år”, sade Polens premiärminister Donald Tusk nyligen i ett skarpt uttalande. Uttalandet, som skakade om många europeiska ledare, bygger på både underrättelserapporter och en långvarig oro i öst- och centraleuropeiska länder som historiskt har burit konsekvenserna av rysk aggression.

Det handlar inte längre bara om Ukraina. Länder som Moldavien, Georgien, de baltiska staterna och till och med Finland och Sverige betraktas numera som potentiella måltavlor i Kremls geopolitiska kalkyler.

Kriget som övningsfält

För Ryssland har Ukrainakriget inneburit ett gigantiskt övningsfält. Nya vapensystem testas, hybridkrigföring förfinas, cyberattacker samordnas. Samtidigt har den ryska krigsmakten tvingats anpassa sig till västlig vapenstandard, taktik och underrättelsestöd – något som bidragit till en snabb militär utveckling i Kremls tänkande.

Men det är inte bara militära muskler som testas. Ryssland har också mätt västvärldens uthållighet. Sanktioner, energikris, inflation, och vapenleveranser till Ukraina har pressat europeiska ekonomier och skapat inrikespolitiska slitningar i flera länder. Världen tröttas ut – exakt som Kreml önskat.

Den ryska zonen – Europas röda linje

Samtidigt utkristalliseras det som kan kallas för Rysslands "röda zon" – en samling länder som Ryssland ser som fientliga eller framtida mål: Ukraina, Moldavien, Georgien, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland. Dessa länder befinner sig på eller nära gränsen till ett auktoritärt imperiebygge i återkomst.

Det är här behovet av ett nytt säkerhetspolitiskt samarbete växer fram. Inte bara inom ramen för Nato, utan också som ett civil-militärt, ekonomiskt och energipolitiskt samarbete mellan demokratiska stater i Europas östra gränsområden.

Ekonomin: sanktionernas dubbla kant

Västvärldens svar på Rysslands aggression har varit omfattande sanktioner – mot banker, energi, teknik och individer. Sanktionerna har haft effekt, men inte den kollaps Kremls kritiker hoppades på. Istället har Ryssland ställt om: stärkt banden med Kina, Indien, Iran och andra icke-västliga aktörer. Rubeln må ha vacklat, men Rysslands industriella krigsproduktion fortsätter.

Samtidigt har Europa, och särskilt Tyskland, tvingats ställa om sin energipolitik i rekordfart. Gasberoendet från Ryssland är inte längre lika dominerande, men det ekonomiska priset har varit högt. Inflation, höjda elpriser och minskad köpkraft har skakat Europas inre stabilitet.

Klimatfrågan – säkerhetens osynliga bundsförvant

Mitt i detta geopolitiska kaos ligger den kanske största gemensamma utmaningen av alla: klimatförändringarna. För att minska beroendet av auktoritära regimer krävs inte bara militär styrka och ekonomiskt motstånd, utan också en snabb energiomställning. Sol, vind, vattenkraft och ny kärnkraft är inte längre bara miljöfrågor – de är geopolitiska säkerhetsverktyg.

En snabbare grön omställning minskar beroendet av fossila bränslen, som Ryssland länge använt som vapen. Länder som Litauen, Danmark och Nederländerna visar vägen – men utan samordnade investeringar på EU-nivå, riskerar utvecklingen att bli ojämn och sårbar.

Ett Europa med ryggrad

För att stå emot framtida konfrontationer krävs inte bara fler tanks eller starkare cyberförsvar. Det krävs politisk vilja, samordning och en långsiktig strategi där säkerhet inte reduceras till försvarsutgifter, utan där även ekonomi, utbildning, demokratiska institutioner och klimatomställning spelar en central roll.

Initiativ som Europeiska försvarsfonden, ökat stöd till Ukraina, och en mer integrerad energipolitik är steg i rätt riktning. Men det är tydligt att EU nu måste agera snabbare, tydligare och med större beslutsamhet.

Vägen framåt: en ny demokratisk allians

Det som nu krävs är en ny typ av block – en demokratisk allians som inte bara samlar EU:s medlemsländer, utan även inkluderar länder som är i den "röda zonen". Moldavien, Georgien, Ukraina och andra bör integreras snabbare, inte bara ekonomiskt utan även säkerhetspolitiskt. Det krävs nya avtal, ökat stöd, och kanske nya allianser.

En sådan allians måste också blicka bortom Europa. Världens auktoritära regimer – från Ryssland till Iran, från Kina till Nordkorea – samarbetar alltmer aktivt. Då måste även demokratierna göra det.

Slutsats:

Rysslands krig i Ukraina är mer än ett regionalt krig – det är en global signal. Ett test av hur världens demokratier reagerar, koordinerar och försvarar sina värden. Donald Tusks varning är inget framtidsscenario att vänta in – det är ett tydligt budskap om att tiden att agera är nu. Europas framtid formas inte om två år – den formas idag.