Inledning: Beslut i en skakig tid

När Sverige formellt blev medlem i NATO våren 2024, var det ett beslut som bröt med två seklers neutralitet. Det fattades i skuggan av Rysslands invasion av Ukraina, europeisk upprustning och ett skifte i opinionen.

Men redan nu, drygt ett år senare, ställs det valet inför nya utmaningar.

USA:s roll i alliansen blir alltmer osäker – med växande inrikespolitiska spänningar, isolationistiska tongångar och en möjlig Trump-återkomst som lovat att "sluta skydda de som inte betalar".

Inom NATO märks ökande splittring: olika syn på försvar, på Ukraina, på hur långt man är villig att gå.

Och i öst sitter en alltmer bitter Vladimir Putin – som ser Sveriges NATO-inträde som ett direkt hot, och som gärna skulle utnyttja varje spricka i väst.

En arg Putin – och en ny fiendebild

Kreml har varit tydligt: Sveriges medlemskap i NATO är enligt Moskva ett "fientligt steg". Retoriken har skärpts, hoten har blivit mer öppna, och Rysslands underrättelsetjänst har återaktiverat sin närvaro i Östersjöregionen.

Putin, som nu styr ett sanktionshärjat men fortfarande militärt aktivt Ryssland, ser NATO:s utvidgning som en västlig aggression. I den berättelsen blir Sverige en del av problemet – och därmed en möjlig måltavla för påtryckningar, cyberattacker eller hybridoperationer.

Om NATO är starkt – är det en avskräckning.
Men om NATO vacklar – är vi blottade.

Beroendet som blev en risk

Sverige har övergett neutraliteten, avvecklat sitt oberoende och byggt sin säkerhet på alliansens skydd. Men det skyddet är politiskt – inte mekaniskt. Artikel 5 garanterar inget automatiskt ingripande. Det bygger på medlemsländernas vilja att faktiskt agera.

Om viljan försvinner, står vi ensamma – men utan neutralitetens buffertzon. Och det vet Putin.

Diplomati – vår bortglömda försvarslinje

I vår iver att bli militärt relevanta får vi inte glömma att diplomatin är minst lika viktig. Sverige behöver vara en aktiv aktör i europeisk säkerhetspolitik – inte bara en lojal anhängare.

Vi måste stärka våra relationer med Finland, Baltikum, Storbritannien och andra nyckelstater. Vi måste ta en roll i dialoger om fred, cybersäkerhet, kärnvapenbegränsning och sanktioner.

För om militären är vårt lås, är diplomatin nyckeln till att slippa använda det.

Inre styrka – ett folk i samling

Kanske viktigast av allt: vi måste sluta splittra oss själva. Sverige står inför ett nytt säkerhetsläge – och det kräver en ny sorts gemenskap. En som inte bygger på ursprung eller identitet, utan på lojalitet mot landet, demokratin och freden.

Etniska svenskar, invandrare, unga, äldre – alla vi som valt Sverige som hem behöver stå tillsammans. Polarisering försvagar oss. Enhetlighet – i respekt, i värderingar, i försvarsvilja – stärker oss.

Putin vill se ett Sverige som bråkar med sig självt. Vi måste ge honom motsatsen.

Sammanfattning: När trygghet kräver mer än allianser

Det här är inte en domedagsartikel. NATO har inte kollapsat. Sverige är inte isolerat. Men historien lär oss att inga allianser är eviga – och inget löfte är starkare än viljan bakom det.

Därför måste vi nu:

• Bygga ett trovärdigt, självständigt försvar

• Fördjupa vår diplomatiska roll

• Stärka vår nationella samhörighet

Vi gick med i NATO för trygghet. Men det verkliga skyddet börjar hemma – med vår förmåga att stå starka, även om andra vacklar.

Introduction: Decisions in an Unstable Time

When Sweden formally joined NATO in the spring of 2024, it marked a historic shift away from over 200 years of military non-alignment. The decision came swiftly, backed by a broad political consensus, in the shadow of Russia’s war against Ukraine and a transforming European security landscape.

Yet just over a year later, the post-accession reality looks more complex.

The United States—NATO’s largest and most powerful member—is increasingly inward-focused, torn by domestic polarization, rising isolationism, and the possible return of Donald Trump, who has threatened to abandon allies who "don’t pay."

Inside NATO itself, divisions are emerging. Member states differ on defense spending, strategic priorities, and how far they are willing to go for each other.

And to the east sits a bitter Vladimir Putin—furious over NATO’s expansion, and eager to exploit every crack in the West’s armor.

An Angry Putin – and a New Target

The Kremlin has made no secret of its hostility. From Moscow’s point of view, Sweden’s NATO membership was a “hostile move.” The rhetoric has escalated, threats have become more direct, and Russian intelligence operations have intensified in the Baltic Sea region.

Putin, who still commands a heavily armed, sanctions-hardened regime, views NATO’s growth as Western aggression. In his eyes, Sweden is no longer neutral—it is part of the enemy. And that makes it fair game for hybrid warfare, cyberattacks, disinformation, or worse.

If NATO is strong, such threats are deterred.
But if NATO is weak, Sweden becomes exposed.

Dependence That Could Become Vulnerability

Sweden has traded neutrality for security guarantees. But those guarantees are political, not automatic. Article 5 of the NATO treaty offers collective defense—but only if member states are willing to act.

If that will weakens, Sweden is no longer protected by neutrality—nor fully shielded by alliance. In that grey zone, we are highly vulnerable. And the Kremlin knows it.

Diplomacy – Our Forgotten Defense Line

As we focus on strengthening our armed forces, we must not forget diplomacy. It is a strategic weapon in its own right. Sweden must become an active voice in European security policy—not merely a follower.

We must deepen ties with Finland, the Baltics, the UK, and other key partners. We must lead in peace negotiations, cyber defense coordination, arms control, and crisis diplomacy.

Military strength may be our lock. But diplomacy is the key to not needing it.

Inner Strength – A Nation United

Perhaps most importantly, Sweden must heal its internal divisions. The new security reality demands a renewed national cohesion—built not on ethnic background or identity, but on loyalty to democracy, freedom, and shared values.

Ethnic Swedes, immigrants, young, old—those of us who call Sweden home must stand together. Polarization weakens us. Unity makes us resilient.

Putin thrives on internal discord. Our answer must be togetherness.

Conclusion: Security Requires More Than Alliances

This is not a doomsday article. NATO has not collapsed. Sweden is not isolated. But history teaches us that alliances are only as strong as the resolve behind them.

That is why Sweden must now:

• Build a credible, independent defense

• Reinforce its diplomatic influence

• Cultivate national unity and civic strength

We joined NATO for protection. But true security begins at home—with our ability to stand strong, even if others falter.