Världen i gungning – vilken roll kan Sverige spela?

Vi befinner oss i en tid där den globala ordningen utmanas på flera fronter. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ett spänt säkerhetsläge i Östersjöregionen, fortsatt konflikt i Mellanöstern och accelererande klimatförändringar – allt detta påverkar både vår säkerhet och vår förmåga att samarbeta internationellt. I detta nya landskap väcks frågan: vilken roll kan – och bör – ett land som Sverige spela?

– Vilket ansvar tycker du att Sverige har i arbetet för global fred och säkerhet, särskilt nu när den geopolitiska osäkerheten växer? Och när det gäller det internationella samarbetet, som Sverige traditionellt varit engagerat i – vilka konkreta initiativ bör vi prioritera för att stärka detta samarbete och bidra till en fungerande global ordning?

Erik Ullenhag: Vi lever i en tid där nästan allt är i rörelse. Rysslands invasion av Ukraina blev en geopolitisk vändpunkt. För Sverige innebar det en drastisk förändring – plötsligt fanns det en majoritet för ett Nato-medlemskap. För 20 år sedan hade det nog känts otänkbart, men idag är vi där – tillsammans med Finland.

Samtidigt står vi inför klimatförändringar som, även om de inte alltid dominerar dagordningen just nu, kommer att skapa enorma utmaningar framöver. Det handlar inte bara om miljö och väder, utan om framtida konflikter – kring resurser, migration och säkerhet.

Och så har vi Mellanöstern, där mänskligt lidande pågår dagligen. Det handlar inte bara om väpnade konflikter, utan om djupgående humanitära kriser som kräver långsiktiga, samordnade insatser.

Vad kan då Sverige göra? Jag tror starkt på internationellt samarbete – inte minst inom EU. EU är ett fredsprojekt byggt på demokrati, mänskliga rättigheter och samarbete. Det är där Sverige hör hemma, och det är där vi har störst möjlighet att påverka.

Under min tid som ambassadör i Jordanien och Israel såg jag hur viktigt det är med strategiskt och systematiskt arbete, tillsammans med andra länder och aktörer. Sverige bör vara en röst för långsiktighet, för dialog och för konkreta insatser – både i närområdet och globalt.

 

Europas nya säkerhetsläge – hur möter vi hoten?

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har ritat om den europeiska säkerhetskartan. Ett krig på vår egen kontinent, med enorma mänskliga lidanden och långtgående geopolitiska konsekvenser, har blivit en brutal påminnelse om att freden aldrig kan tas för given. EU har svarat med omfattande stöd, sanktioner och en historiskt samlad front – men frågan är hur långsiktigheten ska säkras, både för Ukrainas skull och för Europas egen trygghet.

– Vad tycker du att Sverige och EU bör göra för att både långsiktigt stödja Ukraina och samtidigt bevara stabiliteten i Europa, i ett säkerhetsläge som förändrats i grunden?

Erik Ullenhag: Europa måste vara långsiktigt engagerat i stödet till Ukraina – både militärt och civilt. Tyvärr är det så att om Ryssland och Putinregimen skulle lyckas, så undergrävs säkerheten i hela Europa. Det skulle sända signalen att aggression lönar sig. Därför handlar stödet till Ukraina inte bara om solidaritet – det är också i vårt eget intresse.

Samtidigt vill jag lyfta något positivt: jag är uppriktigt imponerad av hur EU har agerat gemensamt. Ofta hör man att 27 medlemsländer har så olika uppfattningar att det är svårt att enas. Men efter invasionen av Ukraina har vi visat att vi faktiskt kan fatta avgörande beslut tillsammans. Det långsiktiga stödet vi har byggt upp – det är det bästa vi kan göra.

Vi hoppas förstås alla på fred. Men det måste vara en fred på Ukrainas villkor – inte på Rysslands. Det handlar om respekt för självständighet, gränser och internationell rätt.

Ukrainarna har visat en otrolig styrka. De är de verkliga hjältarna – de försvarade sitt land med en beslutsamhet som Putin aldrig räknade med. Deras motståndskraft överraskade, och kanske också skrämde, Kreml.

Men parallellt med Ukrainas kamp har EU visat en ny förmåga till enighet och ansvarstagande. Det är något vi måste hålla fast vid – inte bara för Ukrainas skull, utan för hela Europas säkerhet. Och för Sveriges. När vi står upp för Ukraina, står vi också upp för vår egen framtid.

Baltikum och hotet från öst – finns risken för nästa konflikt?

Sedan invasionen av Ukraina har omvärldens blickar riktats alltmer mot de baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen – med sina ryska minoriteter och sitt geografiska läge – utgör i dag frontlinjen mellan EU/Nato och ett aggressivt Ryssland. Samtidigt uttrycker den ryska regimen alltmer öppet sina imperialistiska ambitioner. Frågan som växer i styrka: hur stor är risken att Baltikum blir nästa mål?

– Hur bedömer du risken för att Ryssland i framtiden kan göra anspråk på delar av de baltiska länderna?

Erik Ullenhag: Det finns en tydlig risk – särskilt om vi låter våld och aggression gå oemotsagda. Om västvärlden inte hade stått upp för Ukraina efter invasionen, utan i stället backat undan, då hade vi skickat signalen att militär aggression kan löna sig. Det hade ökat risken inte bara för Ukraina, utan för andra länder – särskilt de baltiska staterna och Moldavien.

Putinregimen har varit ganska öppen med sina avsikter. När man lyssnar på det ryska ledarskapet, ska man ta deras uttalanden på allvar – för de menar vad de säger. Vi ser tydliga tecken på en vilja att återupprätta en form av inflytelsesfär, kanske till och med i praktiken återupprätta delar av det gamla imperiet.

Och om våld möts med eftergivenhet ökar risken att fler länder drabbas. Det är ett allvarligt säkerhetspolitiskt faktum, som även Sverige måste förhålla sig till. Det är en av anledningarna till att vi i dag har en bred politisk enighet om att stärka det svenska försvaret.

Men det allra viktigaste för svensk – och europeisk – säkerhet, både på kort och lång sikt, är att Ukraina lyckas försvara sitt territorium. Deras kamp är inte bara deras. Den handlar också om vår gemensamma framtid i ett fritt och fredligt Europa.

Energisäkerhet i skuggan av geopolitiken – en ny väg via Kaukasus?

Europa har under decennier byggt upp ett energiberoende som visat sig sårbart i tider av kris. Det gäller inte minst beroendet av rysk gas, som Ryssland använt som politiskt verktyg. Lägg därtill Irans återkommande hot om att stänga Hormuzsundet – en flaskhals för närmare en femtedel av världens oljetransporter. Den globala energitillgången står därmed på skakig grund.

I detta sammanhang väcker Zangezorkorridoren – en planerad transportlänk mellan Azerbajdzjan och Europa via södra Armenien – växande intresse. Korridoren skulle inte bara underlätta handel, utan också kunna bli en ny strategisk kanal för energi, bort från ryskt inflytande. Samtidigt utmanar den maktbalansen i en region där Ryssland traditionellt utövat stark kontroll.

– Hur bedömer du Zangezorkorridorens strategiska betydelse för Europas energisäkerhet? Kan den spela en nyckelroll i att minska beroendet av rysk energi, och kan ett närmare samarbete med länder som Azerbajdzjan bidra till en mer självständig europeisk energipolitik?

Erik Ullenhag: När det gäller Zangezorkorridoren kan man generellt säga att allt som minskar Europas beroende av rysk gas och olja är klokt. Trots oljekriserna på 1970-talet har vi i Europa ofta underskattat hur strategisk energifrågan är – både ur säkerhetspolitisk och ekonomisk synvinkel.

Efter andra världskriget blev många europeiska länder successivt beroende av rysk energi. Sverige valde dock att inte koppla sig till den ryska gasen – och med facit i hand var det ett mycket klokt beslut. Tyvärr gjorde flera andra länder annorlunda val, och vi ser nu hur sårbart det blivit.

Zangezorkorridoren kan spela en roll i att öka Europas energioberoende. Genom att skapa nya rutter för transport och energiöverföring, bort från rysk kontroll, bygger vi också politisk handlingsfrihet. Det är avgörande – särskilt i ett Europa som vill stå starkt för demokrati och stabilitet.

Dessutom: om länder i regionen som Azerbajdzjan och Armenien närmar sig EU genom ökad handel, infrastruktur och energisamarbete, så kan det få positiva följder även politiskt. Ekonomiskt samarbete skapar ofta incitament för reformer, institutionell stabilitet och närmande till demokratiska värderingar.

Det är alltså inte bara en fråga om energi – det är också en fråga om fred, säkerhet och långsiktig geopolitisk balans.

 

Fred mellan Armenien och Azerbajdzjan – ett steg mot stabilitet i Kaukasus?

Efter årtionden av konflikt, krig och ömsesidig misstro finns i dag ett historiskt fönster för fred mellan Azerbajdzjan och Armenien. Ett fredsavtal skulle inte bara avsluta en blodig konflikt – det kan också skapa nya förutsättningar för ekonomisk utveckling och regional integration. För Armenien, som länge varit ekonomiskt isolerat och djupt beroende av Ryssland, öppnar det dörren till en ny riktning – mot Europa.

– Vilka ser du som de viktigaste stegen för att uppnå en varaktig fred mellan Azerbajdzjan och Armenien? Och kan Sverige spela en diplomatisk roll i den här processen?

Erik Ullenhag: Tillsammans med EU kan Sverige spela en roll i att säkerställa att det faktiskt gör skillnad att stå upp för demokratiska värderingar, fred och samarbete. Det handlar i grunden om en princip – att EU aldrig får vända ryggen åt dem som strävar efter demokrati, fredliga lösningar och som vill bygga upp starka, självständiga institutioner.

EU har historiskt varit en fantastisk demokratisk kraft. Många länder som tidigare levde under kommunistisk diktatur fick, tack vare ett EU-medlemskap, både stöd och verktyg för att bygga upp sina samhällen. Den rollen EU spelade då – att fungera som en vägledande kraft för demokrati och stabilitet – är minst lika viktig idag.

För att uppnå en varaktig fred krävs politiskt mod från båda sidor, men också internationellt stöd. Sverige kan genom sin erfarenhet av diplomati och sitt starka engagemang i fredsprocesser vara en konstruktiv aktör – både som enskild stat och som en del av EU:s gemensamma utrikespolitik.

– Om fred verkligen återställs i regionen – hur ser du då på möjligheterna för Armenien att ekonomiskt återhämta sig, och för Kaukasien som helhet att utvecklas mot integration och samarbete?

Erik Ullenhag: Grunden handlar om att omvärlden – och särskilt EU – är med och bidrar till fred, stabilitet och utveckling. Men också till att demokratin får möjlighet att slå rot och växa. Armenien har stora behov av ekonomiskt stöd, handel och investeringar. Om fred uppnås öppnas möjligheten för landet att minska sitt beroende av Ryssland och i stället stärka banden till EU och andra internationella aktörer.

Ett fungerande regionalt samarbete kan leda till integration, stabilitet och långsiktig tillväxt – något som gynnar hela regionen. Freden är alltså inte bara ett mål i sig – den är också nyckeln till framtidens möjligheter.

 

 

Iran och Israel – en konflikt med global påverkan

Den långvariga konflikten mellan Iran och Israel utgör en komplex och allvarlig säkerhetsutmaning, inte bara för Iran utan för hela västvärlden. Den iranska regimens förtryck av sitt eget folk, dess kärnvapenambitioner och dess stöd till proxygrupper i regionen har skapat en instabil situation som kräver både kort- och långsiktiga strategier. Samtidigt är risken stor att våld och isolering snarare stärker regimen och försvårar fredliga lösningar.

– Hur ser du på EU:s och Sveriges roll i denna konflikt? Vilka insatser bör prioriteras för att främja fred och stabilitet i regionen, samtidigt som man hanterar de säkerhetshot som Iran utgör?

Erik Ullenhag: Iran och mullaregimen är utan tvekan ett allvarligt säkerhetshot mot västvärlden. Regimen slår brutalt ner på sin egen befolkning och har systematiskt undertryckt demokratirörelser som den gröna revolutionen. Att vi dessutom har svenskar fängslade i Iran visar hur långt regimens repressiva metoder sträcker sig – även mot omvärlden.

Trots detta saknar regimen troligtvis brett stöd bland det iranska folket, som längtar efter frihet och demokratiska reformer. Men vi måste också vara realistiska: våld och yttre påtryckningar riskerar ofta att stärka regimens grepp internt. Därför bör omvärldens fokus vara långsiktigt – att stötta demokratisk utveckling i Iran och hela regionen, för att på så sätt främja fred och stabilitet.

På kort sikt är det avgörande att vapenvilan mellan Iran och Israel upprätthålls. Internationella inspektörer måste åter få tillgång till känsliga kärntekniska anläggningar, och det krävs ett nytt avtal för att stoppa Irans kärnvapenprogram. Ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle vara ett direkt hot mot global fred och säkerhet.

I grunden är vi i Europa och USA överens om att det vore en farlig idé att låta Iran utveckla kärnvapen. Sverige har länge stött det internationella kärnteknikavtalet, JCPOA, som syftade till att förhindra detta.

Det är dock paradoxalt att USA, efter en ny attack, snabbt uppmanade till fred och vapenvila – ett budskap som kan uppfattas som motsägelsefullt och förvirrande för omvärlden.

Jag hoppas att pressen på Iran nu ökar så att vi får tillbaka vapeninspektörerna och kan säkerställa att vapenvilan håller. Men vi måste också inse att många av Mellanösterns konflikter hänger ihop. Stabilitet i regionen kräver att vi också tar itu med situationen i Gaza. Israel måste lämna Gaza så att återuppbyggnaden kan börja – det är en grundförutsättning för varaktig fred.

Det som kan ses som något positivt i denna svåra situation är att Irans militära kapacitet har försvagats, liksom flera av deras proxygrupper i regionen. Det ger ett visst utrymme för diplomati.

Men långsiktig fred och säkerhet kräver mer än vapenvila – vi måste hitta en hållbar politisk process som kan leda regionen framåt.

 

 

Rysslands roll i vapenvilan mellan Iran och Israel

I ett komplex säkerhetsläge där Iran och Ryssland närmar sig varandra allt mer blir Rysslands inflytande i regionen allt tydligare. Samtidigt har Araqchis nyliga besök i Moskva väckt frågor om vilken roll Ryssland spelar i den senaste vapenvilan mellan Iran och Israel.

– Hur bedömer du Rysslands roll i att uppnå vapenvilan? Har Iran erbjudits något i utbyte för vapenvilan?

Erik Ullenhag: Vi har sett en tydlig närmandefas mellan Iran och Ryssland, där Iran bland annat levererar drönare som används i konflikten i Ukraina. Det är en oroande utveckling som jag tidigare tagit upp i samtal med bland annat Israel, där vikten av att aktivt stödja Ukraina varit central.

Kopplingen mellan Iran, Ryssland och även Nordkorea – som uppges ha skickat stridande till Ukraina – skapar en oroande maktallians. Denna auktoritära axel utgör ett direkt hot mot demokratiska värderingar och internationell stabilitet.

När det gäller den senaste vapenvilan är det svårt att med säkerhet bedöma vilken roll Ryssland spelat, särskilt i samband med Araqchis besök i Moskva. Det verkar som att Iran sökte ökat stöd från Ryssland – både politiskt och kanske militärt.

Samtidigt tyder det på att varken Iran eller Israel vill trappa upp konflikten ytterligare i nuläget. Irans militära kapacitet har dessutom försvagats, vilket sannolikt bidragit till viljan att nå en vapenvila.

Så om Iran fått något konkret i utbyte är oklart, men det som framstår tydligt är att Ryssland är en viktig aktör i regionen och kan påverka dynamiken i konflikten.

 

USA:s utrikespolitik och Trumps kontroversiella uttalanden – vad innebär det för Europa?

I en tid då internationella relationer präglas av förändring och ibland oväntade utspel, har Donald Trumps kommentarer om Grönland och Kanada väckt reaktioner världen över. Dessa uttalanden kan ses som en spegling av en förändrad amerikansk utrikespolitik, där nationella intressen ibland sätts före internationella normer. Hur bör Europa förhålla sig till denna utveckling?

– Hur ser du på Donald Trumps uttalanden om Grönland och Kanada? Hur speglar de USA:s förändrade utrikespolitik och vad innebär det för Europa?

Erik Ullenhag: Grönland tillhör visserligen Danmark, men är ett autonomt danskt territorium med omfattande självstyre – något vi respekterar fullt ut. På samma sätt har Sverige alltid varit tydligt i sitt stöd för internationell rätt och principen om självbestämmande.

Vi kan inte göra undantag beroende på vilket land eller vilken region det gäller. Det gäller både Panamakanalen och Kanada – rättsprinciper ska gälla överallt och alltid. Därför är det särskilt oroande när en stormakt, som USA under vissa presidenter, agerar i strid med internationell rätt.

Vi kan inte acceptera en värld där det är den starkes rätt som gäller. Därför stöttar Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar, Danmark fullt ut i dessa frågor. Det handlar i grunden om att försvara en regelbaserad världsordning där alla länder, stora som små, respekteras på lika villkor.

 

Fred genom makt och hot – fungerar det verkligen?

I dagens värld hör vi ibland argumentet att fred bäst uppnås genom styrka, och att hot kan vara ett effektivt verktyg i utrikespolitiken. Men är detta en hållbar strategi på längre sikt? Riskerar den inte snarare att fördjupa konflikter och skapa instabilitet?

– Donald Trump har sagt att fred bäst uppnås genom makt – ibland även genom hot. Hur bedömer du denna typ av utrikespolitisk strategi? Kan man verkligen skapa fred genom hot, eller riskerar detta att förvärra konflikter och undergräva stabilitet?

Erik Ullenhag: På längre sikt leder en sådan strategi snarare till konflikt och instabilitet. Idén om att fred uppnås genom makt eller hot bygger på en världsordning där den starkes rätt gäller – något vi historiskt gång på gång fått betala ett högt pris för.

När Ryssland annekterade Krim reagerade omvärlden inte tillräckligt starkt, och det blev en farlig signal. Det visade att ett militärt starkt land kunde bryta mot internationell rätt utan omedelbara konsekvenser – och det har bidragit till den fortsatt aggressiva ryska politiken.

Det är fullständigt oacceptabelt att stormakter med militär överlägsenhet ska kunna lägga beslag på territorier från mindre eller medelstora länder.

Världen mår bättre av en regelbaserad världsordning, där internationell rätt, samarbete och respekt för självständiga stater ligger till grund för fred och säkerhet – inte hot och maktspråk.

Irans framtid – på väg mot splittring eller demokrati?

Diskussionerna om Irans framtid har blivit allt mer intensiva. Med cirka 80 miljoner invånare, varav över 35 miljoner är etniska azerier, och flera andra folkgrupper som kurder och balucher som länge utsatts för diskriminering, finns det röster – både inom och utanför regionen – som talar om ett land på väg mot splittring. Inte minst efter att ett antal israeliska riksdagsledamöter öppet uttryckt stöd för Södra Azerbajdzjans självständighet. Många hade hoppats på en demokratisk förändring, men regimen har hållit fast vid makten.

Hur ser du på Irans framtid – står landet inför en möjlig upplösning som liknar gamla Sovjetunionens, eller finns det andra scenarier?

Erik Ullenhag: Jag är optimist och tror inte att sådana regimer kan sitta kvar i längden. Men för att en övergång till ett mer demokratiskt system ska ske – en verklig demokratisk utveckling – måste den också komma inifrån Iran. Det är inte tillräckligt att bara sitta i New York eller Sverige och önska förändring; iranierna själva måste bygga den. Att pressa på utifrån är väldigt svårt.

Samtidigt är det mycket viktigt att vi i omvärlden, särskilt i regionen, stöder demokratiska krafter och tydligt markerar när övergrepp sker – som när en svensk läkare fängslas eller andra människor utsätts för förtryck.

Iran är ett fascinerande land med en stor och värdefull befolkning, en fantastisk akademisk tradition och många minoriteter som förtrycks och diskrimineras. Men det finns en rikedom av kunskap och potential där som inte får slösas bort.

Så i grunden är jag optimistisk om att förändring kommer, förr eller senare.

🌟Vi samtalade kort om svensk politik och Liberalerna – och om hoppet om en vacker dag som kommer!