Högern håller på att upplösas – och det gynnar bara SD

När Alliansen bildades 2004 var det med en vision om en ny, modern höger. Det handlade om balans mellan marknad och välfärd, en arbetslinje som inkluderade snarare än exkluderade, ett tydligt försvar för demokrati och rättsstat – och en stark värdegrund om alla människors lika värde. Det var en borgerlighet som förenade liberalism, etik och samhällsansvar.

Moderaterna ville vara "det nya arbetarpartiet" med ansvar för både ekonomi och välfärd. Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) lyfte utbildning, mänskliga rättigheter och individens frihet. Kristdemokraterna betonade etik, föräldraansvar och civilsamhällets roll i en fungerande demokrati.

Alliansens höger var inte rädd för mångfald eller samhällsförändring. Man sökte lösningar – inte syndabockar.

I dag är den berättelsen utmanad, och Sverigedemokraterna har blivit en central aktör på den politiska scenen. Till skillnad från många av Tidöavtalets andra partier framstår SD som mer fokuserade och drivna i sin politik. De vill inte bara vara i makten – de vill styra makten, direkt eller indirekt. Denna tydlighet i ambition och riktning har gett dem ett stabilt stöd hos väljarna och gjort att deras politik i hög grad dominerar dagordningen.

Det är förståeligt att SD vill driva sin egen politik; de har rätt att företräda sina väljare och den röst de fått. Deras tydliga profil fyller ett behov hos många väljare som vill se konkreta lösningar på frågor om invandring, lag och ordning, och nationell identitet.

Men den stora utmaningen för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är att hitta tillbaka till den borgerliga högerns ursprungliga själ och värdegrund. Den vision som Alliansen stod för – med ett samhälle byggt på frihet, ansvar, inkludering och respekt för allas lika värde – riskerar att gå förlorad när dessa partier anpassar sig allt mer till SD:s politik och retorik. För att svensk höger ska kunna överleva som en självständig, idédriven och frihetsbejakande kraft krävs att man bryter beroendet av SD och återtar sin egen identitet och sina egna värderingar.

Moderaterna: från samhällsbärare till reaktiv spelare
Moderaterna var länge den stabila mittpunkten i svensk borgerlighet – med ett ekonomiskt ansvarstagande och en pragmatisk hållning i sociala frågor. Under Fredrik Reinfeldt gick partiet i en mer öppen och liberal riktning, med arbetskraftsinvandring, erkännande av ett mångkulturellt samhälle och tydligt avstånd från främlingsfientlighet.

I dag har den profilen bytts ut mot ett språkbruk som liknar SD:s – om ”parallellsamhällen”, ”massinvandring” och hårdare tag. Ulf Kristersson leder ett parti som allt mer styrs av reaktiva förslag, ofta formulerade efter SD:s retoriska mall. Det finns ingen långsiktig idédebatt kvar – bara positionering.

Kristdemokraterna: moralens parti utan moralisk kompass
KD grundades på värderingar om människovärde, familjesolidaritet och det civila samhällets roll. Men under Ebba Busch har partiet förflyttat sig mot en hårdare retorik som på många punkter ligger mycket nära SD. Flyktingar ska avvisas, bistånd skäras, och hårda tag premieras framför förebyggande arbete.

Problemet är att KD i denna transformation inte lyckas bli tydligare – bara mindre relevant. Väljarna som söker tydlig nationalism väljer SD. De som sökte etisk politik känner inte längre igen partiet. KD riskerar nu att hamna under fyraprocentsspärren.

Liberalerna: en liberalism på väg att gå under
Liberalerna är kanske det parti som förändrats mest. Ett parti som tidigare varit Sveriges främsta försvarare av rättsstat, minoriteters rättigheter och bildningens roll i samhället, har i dag blivit ett språkrör för en politik som ofta strider mot dessa värden.

Med Tidöavtalet har partiet bundit sig till ett regeringssamarbete som inte bara kompromissar om migration och kriminalitet, utan också i synen på kultur, utbildning och EU. Internt råder splittring. Externt har väljarbasen krympt dramatiskt. Liberalismens politiska framtid är hotad – och Liberalerna balanserar återigen på riksdagens spärr.

När originalet överträffar kopiorna
Det finns ett gammalt politiskt talesätt: väljare föredrar originalet framför kopian. Det är precis vad som händer nu. Genom att anpassa sig till SD:s agenda, i språk och politik, förlorar M, KD och L sin trovärdighet. SD står kvar som den tydliga, aggressiva rösten – medan de andra partierna bara uppfattas som bleka efterföljare.

Tidöavtalet har gett borgerligheten regeringsmakten – men till priset av sin politiska identitet.

Vägvalet som återstår
Än finns det tid att vända. Borgerligheten kan återfinna sin själ – men då krävs det att partierna bryter beroendet av SD och återgår till sina grundläggande värden:

För Moderaterna: ett nytt ansvarstagande, inte bara i ekonomin utan i hela samhällsbygget.

För KD: åter till en politik där medmänsklighet inte bara är ord utan handling.

För L: att åter bli rösten för utbildning, rättsstat och minoriteters frihet.

Om den borgerliga högern ska överleva som självständig politisk kraft krävs en ny idédebatt – och en vilja att leda snarare än följa.

Annars riskerar svensk höger att bli något helt annat än den var tänkt att vara: inte en frihetsrörelse, utan en auktoritär skugga av sig själv.

En tydlig genomgång av de viktigaste politiska områden där Sverigedemokraterna har fått stort genomslagtack vare Tidöavtalet och sitt inflytande över regeringen:

🔹 Migration och asyl

SD har länge drivit en mycket restriktiv linje i migrationspolitiken – och har genom Tidöavtalet fått gehör för flera av sina krav:

• En kraftigt minskad asylinvandring.

• Högre krav på permanent uppehållstillstånd, inklusive språktest, försörjningskrav och "skötsamhetskrav".

• Fler avslag och ökade utvisningar, inklusive för personer som inte begått brott men anses "inte anpassa sig".

• Ökad användning av alternativt skyddi stället för flyktingstatus, vilket ger färre rättigheter.

🔹 Brott och straff

SD:s hårda linje kring lag och ordning präglar nu regeringens politik:

• Hårdare straffför fler brott, inklusive ungdomar.

• Visitationszoner– polis ska få visitera människor utan brottsmisstanke i vissa områden.

• Anonyma vittnen, vilket tidigare avvisats av flera rättsinstanser.

• Nedmontering av kriminalvårdens fokus på återanpassning– i stället fokus på straff och inlåsning.

🔹 Integration och kultur

SD har fått genomslag för en assimileringspolitik, snarare än integration:

• Förslag om att skrota modersmålsundervisningi skolor.

• Kulturpolitikenska främja svenskhet – inte mångfald.

• Krav på “lojalitet” till svenska värderingari fler offentliga sammanhang.

🔹 Bistånd och internationella åtaganden

SD har fått regeringen att:

• Skära ner biståndet rejält– från 1 % av BNI till 0,85 %.

• Omprioritera bistånd bort från långsiktigt utvecklingsarbete till "nytta för Sverige".

• Driva en mer nationalistisk EU-politik, med mindre fokus på samarbete och mer på nationell kontroll.