Liberalerna vill sänka straffåldern till 13 år – men lösningen finns inte i rättssalarna, utan i skolorna, på arbetsplatserna och i tron på varje barns framtid. Sverige står inför ett vägval: batonger eller byggkranar.

Av: Oden Aghapoor

Stoppa barnkriget – med skolor, jobb och framtidstro, inte med batonger

Sverige befinner sig i ett akut läge. Barn skjuter barn. Trettonåringar värvas av kriminella som springpojkar – eller som mördare. Barndomen har förvandlats till en råvara i den organiserade brottslighetens iskalla affärsmodell.

I detta mörker lanserar Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, ett förslag om att tillfälligt sänka straffmyndighetsåldern till 13 år – för de grövsta brotten. Det sker med motiveringen att barn används som verktyg i gängen eftersom de inte kan dömas till fängelse. Förslaget är tänkt att vara en signal – men det skickar helt fel signal till ett helt samhälle.

Straff såsom fängelse är inte lösningen på ungdomskriminaliteten. Tvärtom riskerar vi att fördjupa problemen. När barn hamnar i fängelselika miljöer lär de sig inte att ta ansvar eller bygga en framtid – de lär sig istället av varandra hur man begår brott.

På så sätt organiserar vi kriminalitetens framtid och bygger ett ännu farligare samhälle.

Regeringen lovade att stoppa kriminaliteten. Att återta kontrollen över gatorna. Att sätta stopp för skottlossningarna. Men, men, men – de har misslyckats. Och i stället för att bygga trygghet där den verkligen börjar – i skolan, på fritidsgården, i föräldraskapet och arbetslivet – riktas nu blicken mot barnens straffregister.

Vi är på väg åt fel håll.

Det är inte batonger vi behöver – det är byggkranar vid skolor och arbetsplatser

Det går inte att lagstifta bort barns hopplöshet. Det går inte att skrämma bort social utsatthet med hårdare tag. När regeringen byter ut långsiktiga lösningar mot kortsiktiga rubriker, är det barnen som får betala priset – inte bara de som drabbas av våld, utan också de som begår det.

Vi vet vad som fungerar.
Tidiga insatser.
Trygga relationer.
Fungerande skolor med låg personalomsättning.
Sommarjobb som ger ansvar och stolthet.
En fritidsledare som orkar lyssna.
En lärare som säger: "Jag tror på dig."

Jag har själv arbetat i skolor där barn varje dag bar på tunga ryggsäckar av trauman, missbruk och våld. Jag har sett hur ett enda vuxet förtroende kan vända ett barns liv. Det kräver tålamod. Men det fungerar.

Barn är inte brottslingar – de är samhällets spegel

Ska vi förstå varför barn skjuter barn, måste vi våga se in i spegeln. Ett barn som begår grova brott har inte fötts till förövare. Det är ett barn som samhället svikit, gång på gång. Det är inte en ursäkt – men det är en förklaring.

Och då är frågan: ska vi möta ett rop på hjälp med hårdare straff? Ska vi svara på desperation med tvång, på utsatthet med inlåsning? Sänkta straffåldrar låter beslutsamt – men i verkligheten är det ett kapitulationsbesked. En bekväm väg för politiker som inte orkar ta tag i det som är svårt men nödvändigt.

För det finns en annan väg. Den svåra. Den långsamma. Den verkligt effektiva. Det är vägen som går genom satsningar på:

• Skolan i utsatta områden

• Elevhälsa och psykiskt stöd

• Familjestöd och socialtjänst med resurser

• Fritidsgårdar, idrott, kultur

• Och framför allt: tillit och närvaro

Vi måste bygga upp – inte låsa in

Ett barn ska inte sitta i häkte. Ett barn ska inte bära pistol i skolväskan. Ett barn ska inte känna att livet är förlorat före femton års ålder. Det här är inte ett rättsligt problem – det är ett samhälleligt haveri.

Lösningen är inte fler murar, utan fler möten. Inte fler lagar, utan fler möjligheter.

Så låt oss göra det som fungerar:
Bygg skolor – inte fängelser.
Bygg relationer – inte murar.
Bygg framtid – inte batongpolitik.

Vi har råd att investera i trygghet. Vi har kunskapen. Det som krävs nu är mod.

Modet att säga att barn inte är vårt hot – de är vår chans.
Modet att välja bort populism – och välja långsiktighet.
Modet att se att barnens framtid inte formas i en rättssal – utan i klassrummet, på fotbollsplanen, i samtalet med den vuxne som aldrig gav upp.

Det är så vi stoppar barnkriget.
Med hopp, inte handfängsel.
Med framtidstro, inte fängelsestraff.
Med samhällsbygge – inte sammanbrott.