Den 8 november har blivit en symbolisk dag för hela Azerbajdzjan. Det är dagen då landet firar sin frihet och återupprättade territoriella integritet efter det blodiga 44 dagar långa kriget 2020. Under tre decennier hade omkring 20 procent av landets territorium legat under armenisk ockupation, trots upprepade resolutioner från FN som krävde ett tillbakadragande.

Det andra Nagorno-Karabachkriget var en konflikt mellan en gammal och en ny tid. Armenien förlitade sig på ryska vapen och en föråldrad militär doktrin, medan Azerbajdzjan byggde en modern, högteknologisk armé baserad på avancerad drönarteknik, satellitstyrning och precisionsvapen. Med stöd från sina strategiska partners, särskilt Turkiet och Israel, lyckades Azerbajdzjan uppnå en överlägsen militär förmåga som avgjorde krigets utgång.

Den azerbajdzjanska offensiven präglades av taktisk disciplin, teknologisk innovation och en tydlig strategisk planering. Droner och övervakningssystem neutraliserade fiendens artilleri och luftförsvar, medan markstyrkor snabbt återtog stad efter stad. När kriget avslutades den 10 november 2020 hade Azerbajdzjan återtagit sina historiska städer, inklusive Shusha – en plats med enorm kulturell och symbolisk betydelse.

Segern visade inte bara Azerbajdzjans militära överlägsenhet utan också dess politiska och diplomatiska skicklighet. Medan Armenien sökte ryskt stöd för att rädda sin militära position, lyckades Azerbajdzjan balansera sina internationella relationer och säkra en fredsuppgörelse som gynnade både suveränitet och regional stabilitet.

Men segern var inte bara en militär framgång – den markerade början på ett nytt kapitel för södra Kaukasus. Efter kriget har Azerbajdzjan tagit initiativ till fredssamtal, återuppbyggnad och regional integration. Baku har betonat att målet inte är hämnd, utan samarbete. Regeringen har uttryckligen bjudit in Armenien att delta i gemensamma projekt för infrastruktur och energi – ett historiskt steg mot försoning.

I centrum för denna framtidsvision står Zangezur-korridoren. Den planerade förbindelsen löper genom södra Armenien och kopplar samman Azerbajdzjans huvudterritorium med dess autonoma region Nakhchivan – och vidare mot Turkiet och Europa. Korridoren kan bli en ny pulsåder för handel, energi och transporter mellan Kaspiska havet och Medelhavet, från Centralasien till EU:s marknader.

Zangezur kan också förändra Armeniens framtid. Landet, som länge kämpat med ekonomisk stagnation, har möjlighet att delta i nya transportnät, ta emot investeringar och dra nytta av regional handel. Azerbajdzjan har uttryckligen erbjudit Armenien ett partnerskap som kan bidra till att återuppbygga landets försvagade ekonomi och minska dess isolering.

För Europa har projektet en särskild betydelse. Zangezur-korridoren skulle kunna transportera kaspisk energi västerut, vilket minskar beroendet av rysk gas och olja. Den kan bli en ny länk i den gröna energiomställningen genom att förena Kaukasus med Medelhavsområdets infrastruktur. Det är en vision som kombinerar ekonomi, energi och geopolitik – där Azerbajdzjan positionerar sig som en bro mellan Asien och Europa.

Men alla välkomnar inte denna utveckling. Moskva ser projektet som ett hot mot sitt inflytande i regionen. Ryssland, som länge använt konflikter i Kaukasus som ett verktyg för att behålla sin makt, har förlorat sitt grepp om både Armenien och Azerbajdzjan. En fungerande Zangezur-korridor skulle minska Rysslands roll som transitland och försvaga dess energipolitiska dominans. Därför försöker Kreml bromsa projektet och skapa politiska hinder.

Trots dessa utmaningar pågår nu förhandlingar mellan Baku och Jerevan om att avsluta den formella konflikten och etablera en permanent fred. Båda länderna har uttryckt vilja att normalisera relationerna, öppna gränser och utveckla gemensamma projekt. I detta ligger regionens stora chans.

Zangezur-korridoren kan bli symbolen för en ny era – där fred inte bara skrivs under på papper utan byggs i form av vägar, energinät och gemensamma investeringar. Om Armenien väljer samarbete framför isolering och om Ryssland tillåter regionen att andas fritt, kan södra Kaukasus bli en modell för hur gamla fiender kan bli framtida partners.

Fred skapar möjligheter för regionen. Där bomber en gång föll kan nu tåg och energi rulla västerut. Där gränser en gång stängdes kan människor, varor och idéer åter börja röra sig. Azerbajdzjans seger blev slutet på en epok av ockupation – men början på en ny berättelse om samarbete, utveckling och hopp.

Kaukasien vid ett vägskäl – mellan Putins maktspel och Aliyevs balansgång

Ali Akbar Velayatis hårda uttalande om att "Iran kommer att stoppa Zangezurkorridoren med eller utan Rysslands stöd" slog ner som en diplomatisk bomb i en redan spänd region. I omvärlden väckte orden irritation hos alla aktörer som längtat efter fred i Kaukasien efter decennier av krig och konflikter.

Å ena sidan hade Kreml, efter decennier av krig och frusna konflikter, hoppats positionera sig som den självklara fredsmäklaren i södra Kaukasus. Ett drag som skulle visa världen att Ryssland fortfarande kan forma regionens framtid. Men İlham Aliyevs strategiska manöver satte Kreml på offside.

Rysslands plan var att, på egen penna och under ryska villkor, få underteckna ett fredsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan, ett symboliskt ögonblick som kunde tvätta bort år av misslyckanden och bakslag på den internationella scenen. Men istället drog Aliyev sitt eget spel, vilket blottlade sprickorna mellan Moskva och Baku och öppnade ett nytt politiskt kapitel fyllt av utmaningar.

För Putin är situationen besvärlig. Hans inflytande i Kaukasien har minskat, särskilt efter att premiärminister Nikol Pasjinjan, följd av Ilham Aliyev, markerat att landet behöver stärka banden med väst. Samtidigt är Zangezurkorridoren ett projekt som kan ge Europa chansen att minska sitt beroende av rysk energi. Med ett pågående krig i Ukraina har Kreml varken råd med ännu en geostrategisk förlust eller ett nytt militärt engagemang i Kaukasien.

Mot denna bakgrund riktas blickarna mot Baku och Ilham Aliyev. Mannen som mer än någon annan formar den geopolitiska spelplanen i södra Kaukasus.

Ilham Aliyevs strategiska balansgång i ett instabilt Kaukasien

Den avgörande frågan är nu om Ilham Aliyev allmänt betraktad som en skicklig politisk och diplomatisk strateg kan lösa konflikten kring Zangezurkorridoren och leda Kaukasien mot en hållbar lösning, eller om regionen står inför ett nytt krig. Lika osäkert är om Ryssland, eventuellt med stöd av oppositionella krafter i Armenien, kan komma att iscensätta en militär eller politisk kupp för att bevara sitt inflytande.

Aliyevs politiska bana visar på en anmärkningsvärd förmåga att balansera motstridiga intressen och navigera mellan till synes oförenliga allianser. Trots att Azerbaijan gränsar till Iran, en uttalat anti-israelisk stat, har han utvecklat exceptionellt nära relationer med Israel, i den grad att landet ibland beskrivs i israeliska medier som ”det judiska folkets andra hem”. Samtidigt har Azerbajdzjan gett starkt politiskt och logistiskt stöd till Ukraina, trots dess geografiska närhet till Ryssland, en stormakt vars militära och ekonomiska räckvidd fortfarande präglar stora delar av det postsovjetiska området.

Hans tid vid makten har även präglats av segrar i diplomatiska kraftmätningar. Den politiska konflikten med Frankrike som till stor del drevs av Paris öppna stöd till Armenien slutade i en ovanlig reträtt från president Emmanuel Macron, vilket markerade en strategisk seger för Baku. Under Aliyevs ledarskap har Azerbaijan transformerats från en postsovjetisk, tidigare kommunistisk stat till en alltmer västorienterad, marknadsdriven ekonomi med ambitioner om europeisk integration.

Anmärkningsvärt är att Aliyevs inhemska stöd förblir starkt även efter 22 år vid makten. Något sällsynt i det postsovjetiska rummet, där långvarigt styre ofta leder till minskat folkligt förtroende. Opinionsmätningar och anekdotiska belägg tyder på att hans popularitet förblir hög, driven av både ekonomisk utveckling och en stärkt nationell identitet. Landets urbana centra, infrastrukturprojekt och kulturella satsningar omformar Azerbajdzjan till en mer utåtriktad, europeiskt präglad stat, även om styret fortsatt är starkt centraliserat.

Mot denna bakgrund intensifieras maktkampen i Kaukasien. De geopolitiska spänningarna kring Zangezurkorridoren handlar inte bara om handelsvägar och infrastruktur. De är en kamp om inflytande mellan globala och regionala makter, med potentiella konsekvenser som kan omforma gränser, allianser och säkerhetsstrukturer. Den sköra balansen mellan dessa aktörer innebär att varje strategiskt drag kan riskera att trappa upp konflikten och dra in regionen i en ny våg av oroligheter.

I detta osäkra läge kommer Aliyevs förmåga att fortsätta sin balansgång att sättas på hårda prov. Frågan är om hans kombination av pragmatisk diplomati, strategisk beslutsamhet och noggrann avvägning mellan västliga och regionala intressen kan förhindra en konfrontation eller bara skjuta upp den. Klart är att insatserna för Kaukasien och den regionala stabiliteten sällan har varit högre.

Kaspiska havet, omgivet av fem länder – Azerbajdzjan, Iran, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan – har länge betraktats som en stabil geologisk och ekologisk gigant. Men under ytan pågår en förändring som kan bli en av vår tids största miljökatastrofer. De senaste decennierna har vattennivån sjunkit med nästan en meter, och forskare varnar för att den kan sjunka med upp till arton meter före seklets slut.

Den främsta orsaken är klimatförändringen. Den stigande temperaturen ökar avdunstningen samtidigt som nederbörden minskar. Det leder till att mer vatten lämnar havet än vad som tillförs. Till detta kommer mänsklig påverkan, särskilt genom regleringen av floden Volga som står för merparten av havets tillflöde. Dammar, bevattningssystem och industriellt vattenuttag har kraftigt minskat mängden vatten som når Kaspiska havet.

Resultatet är en accelererande ekologisk kollaps. Kustlinjer drar sig tillbaka, våtmarker försvinner och marina ekosystem bryts ned. Den kaspiska sälen, en unik art som endast lever här, är akut hotad. Flera fiskarter, däribland stör, riskerar utrotning när deras lekplatser torkar ut. Samtidigt försvåras livet för miljontals människor som lever vid kusten och är beroende av fiske, transport och energiutvinning.

De ekonomiska effekterna är redan märkbara. Fartyg når inte längre hamnarna, oljeplattformar blir svårare att driva, och jordbruket påverkas av att bördiga områden torkar ut. När havsbottnen blottas skapas dessutom dammområden som sprider salt och föroreningar över stora ytor. Detta hotar både hälsa och livsmedelsförsörjning.

Samtidigt är Kaspiska havet en geopolitisk zon av enorm betydelse. Regionen är rik på olja och gas, och flera internationella rörledningar går genom området. Det innebär att miljöfrågan inte kan separeras från politik och ekonomi. En ekologisk kris i Kaspiska havet är därför också en energisäkerhetsfråga, med konsekvenser långt bortom regionen.

Trots att det finns regionala överenskommelser om att skydda havets ekosystem saknas ännu gemensamma och kraftfulla åtgärder för att stoppa vattennivåernas fall. Varje land har egna ekonomiska intressen, och politiska spänningar har gjort samarbetet svårt. Därför behövs nu ett nytt samtal mellan stater, forskare och miljörörelser om hur man ska rädda Kaspiska havet innan förlusten blir oåterkallelig.

Det handlar inte bara om att bevara naturen, utan också om att skydda människors framtid. Om havet fortsätter att sjunka i samma takt riskerar hela samhällen att förlora sina försörjningsmöjligheter. Hamnstäder kan bli liggande miltals från vattnet, och konflikter om resurser kan öka när tillgången till vatten och bördig mark minskar.

Denna utveckling kräver ett samlat svar. Klimatanpassning, vattenförvaltning och regionalt samarbete måste sättas högst på agendan. Det handlar om att återställa balansen mellan människa och natur, om att se klimatet som en gemensam utmaning snarare än ett nationellt problem.

Azerbajdzjans president Ilham Aliyev uppmanade nyligen världssamfundet i sitt tal vid FN:s generalförsamling att ta sådana kriser på större allvar. Han efterlyste ett slut på den globala dubbelmoralen och betonade att klimat, energi och säkerhet i Kaukasus och Centralasien måste hanteras med samma engagemang som i andra delar av världen. Hans budskap var tydligt: Kaspiska havet är inte enbart en regional fråga utan en global utmaning som kräver samarbete, investeringar och politisk vilja.

Kaspiska havets öde är därför en symbol för vår tids största dilemma. Miljöförstöring, energiberoende, klimatförändringar och geopolitisk rivalitet är alla sammanflätade i denna kris. Om världen inte agerar nu riskerar vi inte bara att förlora en av planetens viktigaste sjöar utan också stabiliteten i en region som är avgörande för global energi, handel och säkerhet.

För att bidra till detta samtal planerar Team Agendanu ett seminarium om Kaspiska havets framtid. Miljöministern, miljöutskottets ordförande, politiker från olika partier samt forskare och miljöaktivister kommer att bjudas in för att diskutera konkreta lösningar.

Syftet är att skapa en arena där vetenskap möter politik och där Sveriges roll som klimatnation kan bidra till global förändring. Kaspiska havets kris är en symbol för vad som står på spel i hela världen – och ett test på vår förmåga att agera gemensamt.

Om vi förblir passiva kommer havet att försvinna, och med det en unik del av vår planets liv. Men om vi agerar nu kan Kaspiska havet bli en berättelse om hopp, samarbete och ansvar – ett exempel på hur världen kan möta klimatkrisen tillsammans.

Climate Catastrophe or Global Unity

From Climate Crisis to Global Consensus: Sweden’s Path Forward

When world leaders gathered in Baku for COP29, one thing became clear: the climate crisis demands global unity now — or we risk a future defined by catastrophe. In a world marred by war, division, and economic turmoil, the climate stands as the shared challenge. Sweden has the opportunity — and the responsibility — to lead the way toward sustainable solutions. It is time to act together before it’s too late.

Introduction:

Climate change is no longer a future scenario or a distant threat — it is here and now. Wildfires in Canada, floods in Pakistan, heatwaves in Southern Europe, drought in the Horn of Africa, and the drying of Lake Urmia — once the world’s second-largest saltwater lake — all starkly demonstrate that the climate crisis is already impacting the entire globe. Each year, the severity and scale of the consequences grow, and humanity faces one of its greatest tests ever.

COP29 in Baku became a global hub where world leaders convened to do more than make promises — where concrete decisions and intense discussions about climate justice, financing, and technological innovation took center stage. Despite the fractured world we live in and concurrent crises, there is a growing consensus: the transition must be swift, forceful, and collective.

This demands that we break old deadlocks and build bridges — between politics and business, research and practice, local initiatives and global goals. Sweden, with its knowledge, technological innovation capacity, and historical responsibility, holds a unique chance to lead the way. But this requires harnessing the full potential of society.

Now is when we shape the future. We must do it together — to choose global unity and a sustainable world or risk climate catastrophe.

COP29 in Baku: When the World Meets in Hope for Solutions

The COP29 climate summit in Baku hosted intense negotiations amid a world wounded by war, conflict, and economic crises. Despite the difficult context, the meeting marked an important step forward. A key outcome was the adoption of common rules for international trading of carbon credits. Although some criticisms regarding transparency were voiced, this is viewed as a potential tool to stimulate cross-border climate investments.

Environment Minister’s Message in Baku: United for Solutions

At the climate meeting in Baku, Sweden’s Environment Minister Romina Pourmokhtari stressed the importance of unity and international leadership. In a speech well-received by many participants, she reminded the world that the climate fight cannot be reduced to domestic politics.

“We are here in Baku to remind the world that the climate crisis cannot be solved unilaterally. We must stick together. Sweden stands ready to contribute — with technology, innovation, and fair solutions. Together, we can show that a sustainable future is possible.”

This message echoed COP29’s focus: common frameworks for carbon markets, increased transparency, and for countries capable — like Sweden — to lead by example.

Social Democratic Optimism: Sweden Will Lead the Way

Isak From (S), one of Sweden’s most experienced climate politicians and a full member of the Environment and Agriculture Committee in Parliament, highlights Sweden’s strengths as a frontrunner nation. In discussions about just transitions at COP29, particular emphasis was placed on how industrialized countries can lead without dominating.

“We have the opportunity and the obligation to transform — and we can show the way for others.”

This aligns with the decisions discussed in Baku — about technology transfer, climate financing, and long-term goals that include both industry and justice.

Global Responsibility in Focus: Climate Policy for All

Joakim Järrebring (S), member of the Environment and Agriculture Committee, emphasized after COP29 that Sweden must not shy away from its historic responsibility. This was a central question in Baku: How will the world handle that rich countries have caused the bulk of emissions — and how can we support developing countries on the path to green transformation?

“Sweden bears great responsibility, both nationally and globally, to reduce greenhouse gas emissions and push for a just climate transition.”

This is fully in line with COP29’s promises to strengthen climate funds and ensure climate justice is not merely a slogan — but practice.

Technology at the Core: Sweden Democrats’ View on Climate Work

Technological solutions were broadly discussed in Baku. Sweden was highlighted by several delegates as a potential testbed for climate innovation. Jessica Stegrud (SD) sees this role as Sweden’s strength:

“Through our wealth of innovation and ability to continually develop and improve, Sweden can particularly contribute with technological advances.”

This reflects COP29’s reasoning that technology must be made globally accessible and used to reduce emissions without hampering development.

Market and Environment — A Necessary Combination

Many country delegations in Baku were clear: climate goals must not hinder economic growth — but rather become part of it. Helena Storckenfeldt (M), member of Parliament and the Environment and Agriculture Committee, articulated this view well in the aftermath of COP29:

“High climate ambitions must go hand in hand with competitiveness and growth, because this is the only way for Sweden to achieve the greatest possible global climate benefit — by being a role model and showing that emission reductions can coexist with increased prosperity.”

This echoed through several debates at COP29, where the synergy between environmental policy and business was emphasized as the path forward.

Green Future Through Investment and Education

At a climate meeting where investments were high on the agenda, Isak From (S) reiterated the need for political courage and long-term commitments to new technology, green education, and societal transformation.

“We need policies that equip Sweden; we want to drive new technologies, companies, and jobs... so that we can counter the growing climate threat and contribute to a just and credible transition.”

This directly connects to COP29 discussions on climate investment frameworks and support for innovation.

Circular Transition and Sustainable Consumption

Consumption and resource management were broadly debated in Baku. How can we reduce pressure on the planet’s limits without lowering people’s quality of life? Stina Larsson (C), member of Parliament and the Environment and Agriculture Committee, emphasizes clearly:

“Sweden must prioritize two areas: reduce emissions from transport and transition our consumption to become more sustainable and circular. When the government neglects climate issues, we should be glad the EU pushes forward. Internationally, Sweden should be at the forefront, a role model showing the way in the green transition.”

Her view aligns with COP29 priorities on circular economy and sustainable supply chains.

Historical Responsibility and Moral Obligation

COP29 became a forum where several countries questioned the responsibility of wealthy nations. Katarina Luhr (MP), member of Parliament and climate policy spokesperson, expresses this clearly regarding Sweden’s role:

“The Green Party wants Sweden to take greater responsibility for global warming. We have already emitted far more than our fair share of the climate crisis. Moreover, we are one of the world’s richest and highest per capita emitters — we have both the power and resources to do more... The most effective climate policy creates international legitimacy and shows that the climate transition is possible.”

Baku called for exactly such leadership — where credibility and action go hand in hand.

A Different View: Technology Over Panic

At the same time, COP29 sparked discussions about prioritizing climate work relative to other societal issues. Josef Fransson (SD) expresses a more cautious view:

“The climate issue is not urgent. The best Sweden can do is protect our business climate as well as research and development.”

This perspective was also present in Baku — where some delegations emphasized innovation rather than rapid political measures as the path to success.

Climate and the Present Day: Priorities in Turbulent Times

World leaders at COP29 agreed: The climate must have space and priority even when the world is burning in other ways!

In a time when the world faces multiple simultaneous crises — war, migration, energy shortages, and economic uncertainty — it is clear that the climate issue requires ongoing focus and prioritization. Despite these challenges dominating public discourse, COP29 participants stressed that climate cannot be sidelined. The climate crisis is an overarching challenge that impacts all aspects of our present and must be integrated into the debate, even when other urgent issues demand attention.

In Sweden, however, climate issues seem to be receiving less space in political debate, especially overshadowed by topics like crime, the war in Ukraine, law and order, and the economic situation. There is therefore a risk of marginalizing the climate issue.

Kjell-Arne Ottosson (KD), member of Parliament and deputy chairman of the Environment and Agriculture Committee, does not share the view that climate issues are losing ground in political debate:

“I would argue that climate remains a major part of the general debate, but of course we live in the present and other current issues must also have space in public discourse. It is therefore entirely understandable that the topics you list also take space — it would be strange otherwise, as they affect people’s everyday lives very directly.”

Conclusion: COP29 Showed the Way — Now It’s Up to Us

The climate meeting in Baku reminded the world of both the seriousness and the possibility. Through negotiations, agreements, and increased pressure on responsibility-sharing, the world took some steps in the right direction. But real work begins only when decisions are put into action — at home and globally.

We can no longer wait. The climate crisis is not just an environmental issue — it is a justice issue, a security issue, and a future issue. Sweden has all the conditions to lead. And COP29 showed there is hope — if we dare to cooperate, demonstrate leadership, and act together.

Medan kriget i Ukraina fortsätter att dominera världens uppmärksamhet, utspelar sig ett annat avgörande maktspel i Sydkaukasien – en region som länge varit ett ryskt inflytelsesfäste. Men nu hotar en möjlig fred mellan Azerbajdzjan och Armenien att rita om hela det geopolitiska landskapet. I centrum för detta drama står Zangezur-korridoren– en infrastrukturförbindelse som riskerar att underminera Rysslands viktigaste maktmedel i Europa: energidominansen.

Zangezur: Ett Vägbygge som Krossar Imperiedrömmar

Zangezur-korridoren, som är tänkt att gå genom södra Armenien och länka samman Azerbajdzjan med Nakhitjevan och vidare till Turkiet och Europa, är inte bara ett logistikprojekt. Det är en geopolitisk gamechanger. Korridoren utgör ett konkret alternativ till ryska transportvägar och energiöverföringsleder – ett projekt som för första gången på allvar minskar Europas sårbarhet för rysk energiutpressning.

Putins Kreml har under två decennier använt naturgas och olja som politiska verktyg för att kontrollera eller straffa EU-länder. I takt med att EU söker frigöra sig från detta beroende, har Azerbajdzjan trätt fram som ett nyckelland. Med Zangezur-korridoren på plats försvinner Rysslands möjligheter att använda energiförsörjning som påtryckningsmedel. Putin förlorar därmed ett av sina sista kort i det storpolitiska spelet mot Europa.

Ett Fredligt Kaukasien – Ett Geopolitiskt Hot mot Moskva

Ryssland har traditionellt agerat som "fredsmäklare" i Sydkaukasien, men snarare har dess närvaro förlängt konflikten. En verklig fred mellan Armenien och Azerbajdzjan – särskilt om den sker utan rysk medling – innebär att Moskvas roll marginaliserasi en region där man historiskt haft militärbaser, politiskt inflytande och ekonomiska intressen.

Armeniens kursomläggning under premiärminister Nikol Pashinyan, med en öppning mot EU, NATO och Turkiet, är ett särskilt stort hot för Ryssland. Den ryska militärbasen i Gyumri tappar i betydelse i takt med att Armenien söker närmare band med väst. En fungerande korridor via Zangezur skulle cementera denna kurs – och lämna Ryssland utanför det nya ekonomiska och politiska nätverk som växer fram i regionen.

Turkiet, Azerbajdzjan och Israel – En Ny Makttriangel

Zangezur-korridoren möjliggör inte bara handel – den sammanbinder även Azerbajdzjan, Turkiet och indirekt Israeli en strategisk triangel som motverkar rysk och iransk dominans. Azerbajdzjans växande partnerskap med Israel och EU stärker dess ställning som en modern, sekulär och pro-västlig aktör i regionen. Denna utveckling underminerar Putins ambition om ett multipolärt världssystem där Ryssland har avgörande kontroll över sina "nära utlandet".

Om Armenien och Azerbajdzjan sluter fred och öppnar korridoren, förlorar Ryssland sin funktion som "nödvändig mellanhand". Istället växer Turkiet i rollen som garant för regional stabilitet, samtidigt som västinstitutioner får fotfäste i området – till och med nära Irans norra gräns. Detta är ett geopolitiskt skräckscenario för både Moskva och Teheran.

Putins Verktyg: Destabilisering och Kupphot

För att förhindra denna utveckling använder Kreml sina klassiska metoder: desinformation, inre splittring och militärt tryck. Ryssland misstänks stå bakom växande nationalistiska rörelser i Armenien som vill stoppa fredsprocessen. Propaganda riktas mot Pashinyan, och det viskas om kuppförsök. Samtidigt förstärker Ryssland sin militära närvaro vid basen i Gyumri – ett tydligt tecken på att Kreml förbereder sig för att ingripa om den geopolitiska utvecklingen går Ryssland emot.

Energi som Maktmedel – Snart Ett Förlorat Kort

Den kanske mest avgörande faktorn bakom Putins motvilja mot fred och korridorprojektet är Rysslands sviktande roll som energisupermakt. Efter invasionen av Ukraina har EU vidtagit en rad åtgärder för att minska beroendet av rysk gas. I detta sammanhang är Azerbajdzjan ett attraktivt alternativ. Zangezur-korridoren är den saknade länken mellan Kaspiska havets resurser och europeiska marknader.

Om projektet lyckas står Ryssland inför en strukturell förlust av ekonomisk och politisk hävstång över EU. Zangezur är alltså inte bara ett regionalt infrastrukturprojekt – det är en väg mot europeisk energisäkerhet, där Ryssland är den stora förloraren.

Slutsats: Därför Vill Putin Stoppa Zangezur och Freden

Putins motstånd mot fred mellan Armenien och Azerbajdzjan handlar inte om Nagorno-Karabach, historiska band eller rysk lojalitet mot Jerevan. Det handlar om ren geopolitik. Zangezur-korridoren hotar att:

• Göra Europa oberoende av rysk energi.

• Beröva Moskva sin roll som regional maktförvaltare.

• Stärka västliga och sekulära krafter i Kaukasien.

• Förskjuta inflytandet från Moskva till Ankara, Baku och Bryssel.

I ett sådant scenario har Putin inga kort kvar att spela. Freden i Kaukasien – och Zangezurkorridorens öppnande – symboliserar slutet på en epok där Kreml kunde diktera villkoren i sitt närområde. Det är därför han kämpar med alla medel för att förhindra den.

Det är inte bara en lokal tragedi – det är en global klimatkatastrof. Men trots dess magnitud har de nationella insatserna misslyckats. Internationella åtgärder krävs omgående.

Att Urmiasjön ligger i den azerbajdzjanska regionen av Iran verkar ha gjort att Teheran vänder ryggen till. Hade denna sjö legat i en persiskdominerad del av landet hade den sannolikt räddats. Det är svårt att inte jämföra med de konstgjorda sjöar som nyligen byggts i Teheran – en stad som dessutom får lite regn – eller de enorma vattenöverföringsprojekt som genomförts till torra, centrala delar av Iran via 1 200 kilometer långa rörledningar.

Men Urmiasjön fick dö.

Ekologisk kollaps och mänsklig kris

Sjöns försvinnande har lett till förödande följder för miljö och människor. Den uttorkade sjöbottnen ger upphov till giftiga saltstormar som skadar jordbruk, dödar boskap och förgiftar luften. Hela samhällen tvingas lämna sina hem. Detta är inte längre bara en klimatfråga – det är en humanitär katastrof.

De som protesterat mot Tehrans passivitet har fängslats. Aktivister i Azerbajdzjanregionen, där sjön ligger, behandlas som säkerhetshot – inte som miljökämpar.

FN:s stöd har inte räckt – löften utan räddning

Flera internationella organisationer har försökt hjälpa – men utan resultat.
UNDP, med stöd från Japan, har investerat i hållbart jordbruk och vattenprojekt. FAO har drivit initiativ för smart vattenförvaltning. Iran är även bunden av Ramsarkonventionen, som ska skydda våtmarker av internationell betydelse.

Men inga av dessa initiativ har hindrat kollapsen. Sjön är i praktiken borta.

Flera människorättsorganisationer, som ADAPP och Association for the Rights of Azerbaijani Communities, har slagit larm till FN:s människorättsråd. De menar att sjön tillåtits dö därför att den ligger i ett område bebott av azerbajdzjanska minoriteter – och att detta är ett uttryck för miljömässig diskriminering.

Världen måste agera – nu

Urmiasjön är kanske bortom räddning. Men världen kan inte titta bort från konsekvenserna – och får inte acceptera tystnaden.

Detta behöver ske omedelbart:

• FN måste inrätta ett oberoende övervakningsorgansom granskar Irans miljöpolitik, dammbyggen och överträdelser av internationella miljökonventioner.

• Miljöbrott måste kopplas till människorättsliga konsekvenser, särskilt när de drabbar etniska och regionala minoriteter.

• Sanktioner bör övervägas mot stater som systematiskt förstör ekosystem som är vitala för mänskligt liv.

• Den globala opinionen måste väckas – miljöorganisationer, akademiker och medier måste sätta Urmiasjön på agendan.

Urmiasjön dog – men vad dör härnäst?

Urmiasjön dog inte bara av klimatförändringar. Den dog av tyst diplomati, prioriteringar bort från minoritetsområden, och en regim som valde att satsa på huvudstaden istället för landet.

Om vi tillåter detta passera utan ansvar, vad blir nästa offer? Aralsjön? Tchadsjön? Vättern?

Det här är en varningssignal. Låt den höras.

Nationella frågor

Miljö och klimat – Sveriges roll i nationell omställning:
Hur ser du på Sveriges möjligheter att kombinera höga klimatambitioner med att samtidigt stärka konkurrenskraften och tillväxten inom jordbruks- och miljösektorn?

Joakim menar att Sverige både kan och ska hålla hög klimatambition samtidigt som konkurrenskraften stärks.

"Nyckeln är att göra klimatpolitiken till en industripolitik för land och stad. Det handlar om elektrifiering av maskinparken, satsningar på precisionsjordbruk och växtförädling, snabbare tillstånd för förnybar el i hela landet samt offentliga-privata partnerskap som kan skala upp biokol, biogas och cirkulära växtnäringsflöden. Med långsiktiga spelregler, bättre riskdelning och riktat exportfrämjande för gröna tekniklösningar kan jordbruk och miljösektor bli motorer för jobb och tillväxt."

Vilka konkreta politiska åtgärder behövs för att stärka den cirkulära ekonomin och hållbar konsumtion i Sverige, särskilt inom jordbruket och livsmedelsproduktionen?
Joakim lyfter tre viktiga åtgärder: För det första bör en nationell återvinningsplikt för näringsämnen med mål för återföring av fosfor och kväve från avlopps- och biogasflöden utredas. För det andra behöver offentlig sektor premiera resurseffektivitet, låga utsläpp per kilo livsmedel och hög djurvälfärd i sina upphandlingar. För det tredje behövs ekonomiska styrmedel som gynnar insatsmedel med låg klimat- och kemikaliepåverkan samt investeringsstöd för gårdsnära förädling, restströmsanvändning och reparerbar maskinpark. Tillsammans minskar dessa åtgärder importberoende, matsvinn och klimatavtryck.

Hur kan Sveriges jordbruk bidra till en rättvis klimatomställning utan att äventyra livsmedelsförsörjningen och landsbygdens ekonomi?
Enligt Joakim sker det genom att öka produktiviteten per hektar och per utsläppsenhet, inte genom att minska den svenska matproduktionen. Staten kan främja forskning och utveckling för ny odlings- och stallteknik, medan gårdarna får ersättning för exempelvis kolinlagring via långsiktiga, kontraktslika ersättningar. Stabil tillgång till billig, fossilfri el och bättre elnät i hela landet är också avgörande. Då levererar jordbruket både klimatnytta, jobb och beredskap.

Internationella frågor

Sveriges roll i EU:s klimatpolitik:
Vilken roll bör Sverige spela i EU:s gemensamma klimatpolitik för att driva på ambitiösa och rättvisa klimatåtgärder?

Joakim anser att Sverige ska vara pådrivande för en stark och förutsägbar linje: genomförande av 2030-målen, en trovärdig 2040-bana och konkurrenskraftiga villkor för industrins omställning. Sverige bör driva på robusta regler för negativa utsläpp, stärkt ETS/ESR-arkitektur och klimatsmarta nät- och elmarknadsreformer. Ambition och rättvisa måste hänga ihop, så att arbetare och företag i hela EU ser att klimatpolitiken också säkrar jobb, elpriser och industriell ledning.

Hur bör Sverige och andra industriländer ta ansvar för sin historiska klimatpåverkan och stödja utvecklingsländer i den gröna omställningen?

Joakim anser att Sverige och andra industriländer måste ta ett tydligt ansvar för sin historiska klimatpåverkan genom att säkerställa verklig effekt i klimatfinansiering och tekniskt stöd.

"Genom att säkerställa att klimatfinansiering verkligen går till utsläppsminskningar och klimatanpassning; göra tekniköverföring praktisk via öppna standarder, utbildning och regionala testbäddar; samt förbättra tillgången till billigt kapital via multilaterala banker och garantier, så att ränteskillnader inte låser in fossila lösningar. Åtagandena från Baku är en start, men de måste backas upp med riktiga pengar, mätbar effekt och transparens."

Hur kan Sverige bäst använda sin teknologiska innovationskapacitet för att bidra till global klimatneutralitet utan att skapa nya klyftor mellan länder?
Joakim menar att Sverige bör exportera kostnadseffektiva lösningar, inte bara produkter. Det kan inkludera öppna data och kunskapspaket för mätning, rapportering och verifiering, partnerskap kring elnät, fjärrvärme, skogs- och jordbruksmetoder samt licensmodeller som gör avancerad mjukvara och styrsystem åtkomliga i låg- och medelinkomstländer. Tekniker som minskar beroenden av sällsynta material och främjar cirkulära värdekedjor globalt bör prioriteras.

COP29 i Baku

Största och mest innehållsrika COP hittills – regler och transparens:
COP29 i Baku beskrivs som det största och mest innehållsrika COP någonsin, med många positiva diskussioner. Hur ser Joakim på de nya gemensamma reglerna för internationell handel med utsläppsrätter och deras potential att stimulera hållbara klimatinvesteringar?

Joakim välkomnar att regelverket under Parisavtalets artikel 6 äntligen får på plats, då tydligare ramar kan styra kapital mot verkliga utsläppsminskningar och ge utvecklingsländer nya intäkter. Samtidigt delar han kritiken om bristande transparens. Miljöintegritet är avgörande. Reglerna måste förhindra dubbelräkning, säkerställa additionalitet, ha starka MRV-krav och full insyn i auktorisationer och register. Utan detta riskerar vi “cowboy-marknader” som undergräver klimatmålen. Sverige bör driva på sträng transparens, oberoende granskning och att offentliga medel endast används där kvaliteten är hög.

Global enighet och rättvisa – konkret svensk insats:
COP29 betonade vikten av global enighet och rättvisa i klimatpolitiken. Hur kan Sverige konkret bidra till att klimatfinansiering och tekniköverföring till utvecklingsländer blir verklighet och inte bara tomma löften?

Joakim anser att Sverige bör ta en aktiv och konkret roll i uppföljningen av COP29:s beslut och diskussioner.

"Genom att öronmärka svensk klimatfinansiering med tydliga resultatkrav och transparens, harmoniserad med EU:s 2040-väg, bygga partnerskap där svensk energikompetens, digitalisering och hållbart jord- och skogsbruk paketeras med utbildning och öppna standarder. Verka i EU och Världsbanken för lägre kapitalkostnader och valutasäkring i gröna projekt, så att investeringar når de platser där behoven är störst. Så gör vi löften till verklighet."

Rysslands krig i Ukraina har inte bara ritat om Europas säkerhetskarta – det har tydligt avslöjat att Moskva tänker långsiktigt, strategiskt och med kallt kalkylerad vilja att tänja på gränserna. Kriget blev ett test: på västvärldens reaktionsförmåga, på europeisk enighet och på vår uthållighet. Nu står EU inför valet: fortsätta hoppas på stabilitet – eller organisera sig för att säkra den.

Europa testas – i realtid

Putins Ryssland har använt Ukraina som laboratorium för att mäta den internationella reaktionen. Vad händer om en gräns flyttas? Hur snabbt agerar EU? Vad gör USA – och vad gör man inte? Svaret blev: det tar tid. Det blev också tydligt att EU:s roll är central, men ännu ofullständig – politiskt, militärt och ekonomiskt.

Samtidigt som Ukraina försvarar sin frihet testas hela Europa. Och det är inte säkert att nästa konflikt börjar där.

Riskzonerna – där nästa kris kan blossa upp

Säkerhetsexperter pekar på en rad geografiska riskzoner där Ryssland kan tänkas agera – beroende på militär balans, västvärldens svar, och Kremls politiska kalkyl:

1. Moldavien

• Ryskstödd utbrytarregion (Transnistrien) finns redan

• Svag militär, inget NATO-skydd

• Strategiskt mellan Ukraina och EU

2. Georgien

• Redan delvis ockuperat av Ryssland

• Kan bli måltavla igen om väst är distraherat

3. Azerbajdzjan

• Energi- och geopolitisk nyckel mellan Kaspiska havet och Europa

• Självständig politik riskerar att provocera Ryssland

• Viktig för EU:s strategi att minska beroendet av rysk energi

4. Baltikum (Estland, Lettland, Litauen)

• NATO-medlemmar men med ryska minoriteter

• Sårbara för hybridkrig och blixtanfall

• Mycket strategiskt i händelse av försök att skära av regionen från Polen

5. Polen

• Frontstat i NATO, aktivt stöd till Ukraina

• Granne med Kaliningrad

• Angrepp kan skära av baltstaterna och destabilisera NATO:s östflank

Finland och Sverige – framtida fronter i ett större krigsscenario

Sedan Finland och Sverige gick med i NATO har det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa förändrats dramatiskt. I ett eventuellt större krigsscenario blir dessa två länder strategiskt avgörande fronter. Till skillnad från flera andra NATO-länder som ligger långt från Rysslands gräns, ligger både Finland och Sverige inom direkt geografiskt räckhåll.

Finland:

• Har en 1340 km lång gräns mot Ryssland

• Stor försvarsvilja och territoriell beredskap

• Men utsatt vid en samlad rysk offensiv mot NATO:s norra flank

Sverige:

• Kontrollerar Gotland – nyckel till Östersjöns säkerhet

• Utgör en logistisk bro för NATO-stöd till Baltikum och Finland

• Har historiskt varit neutralt – nu en strategisk spelare

Ryssland skulle i ett större krig kunna se dessa länder som första mål – inte bara för att bryta NATO:s linje utan för att visa beslutsamhet och skapa osäkerhet i alliansen. Detta förstärker behovet av ett starkt och samordnat europeiskt försvar– där Sverige och Finland inte längre är marginaler utan kärnpunkter.

Ett EU för en ny tid – inte bara ekonomi, utan säkerhet

Med Donald Tusks varning om att Ryssland kan vara redo för konfrontation inom två år, är budskapet tydligt: vi måste agera innan hotet materialiseras. EU måste växla upp från ett ekonomiskt samarbete till att bli en strategisk aktör med samlad militär, energipolitisk och geopolitisk kraft.

Det handlar om:

• Gemensam försvarsindustri och snabbinsatsstyrkor

• Ett paneuropeiskt cyber- och underrättelsesamarbete

• Massiva investeringar i energiförsörjning bort från ryskt beroende

Men framför allt handlar det om enhet, vilja och långsiktighet.

Allianser bortom EU – säkerhet i förbindelser

EU måste också blicka österut och söderut för att bygga starkare partnerskap med länder som står i Rysslands skugga. Ett nätverk av demokratisk motståndskraft– inklusive Ukraina, Georgien, Moldavien, Armenien och Azerbajdzjan – kan bli en ny säkerhetspolitisk buffertzon.

Detta kan ske via:

• Fördjupade partnerskap

• Gemensamma säkerhets- och energiprojekt

• Klimatinvesteringar med strategisk tyngd

Energi och klimat – nycklar till oberoende

Det geopolitiska värdet av grön energi kan inte underskattas. Varje investering i vind, sol, vätgas och smart eldistribution är ett steg bort från auktoritära regimer. Azerbajdzjan spelar här en nyckelroll som transitland, men även Nordafrika, Norge och Atlantkorridoren bör prioriteras.

Att knyta klimatpolitik till säkerhetspolitik är inte längre idealism – det är strategisk realism.

Slutsats: Europa måste mogna – snabbt

Hotet är verkligt, tiden är knapp och världen är mer instabil än på decennier. Ryssland tänker långsiktigt – det måste EU också göra.

Ett starkt EU är inte längre en vision – det är en nödvändighet. Vi behöver bygga allianser med likasinnade, försvara gränserna mot nya hot, och säkra vår energiförsörjning med demokratiska partners. Sverige och Finland måste förstå sitt nya strategiska värde – de är inte längre periferier, utan potentiella fronter för hela Europas försvar.

Det kräver mer än ord. Det kräver handling. Och den måste börja nu.

Ett land som brutit med Moskva

På drygt tre decennier har Azerbajdzjan genomgått en remarkabel omvandling. Från att vara en postsovjetisk periferi med tungt ryskt inflytande har landet målmedvetet byggt en modern och självständig stat. Genom investeringar i infrastruktur, energisektor och digitalisering har Baku etablerat sig som en dynamisk aktör i regionen, med en växande medelklass och ett näringsliv som i allt högre grad orienterar sig mot globala marknader.

Parallellt har Azerbajdzjan knutit starka band till både USA och EU, vilket skapat en ny geopolitisk balans där Moskvas roll marginaliserats. Landets strategiska position har gjort det till en central aktör för Europas energisäkerhet, särskilt genom sina gasleveranser via Södra gaskorridoren.

I detta sammanhang framträder Zangezurkorridoren som en nyckelfråga. Genom den kan råvaror från Kaspiska havet nå europeiska konsumenter. Men samma korridor som stärker EU:s oberoende uppfattas i Moskva som en direkt provokation.

SOCAR som måltavla

Att Ryssland är berett att gå långt blev tydligt i augusti, när en rysk missil träffade SOCAR:s oljedepå i Odessa. Skadan var inte enbart ekonomisk. SOCAR, som driver omkring 60 bensinstationer i Ukraina och spelar en central roll för både Israels och Europas energiförsörjning, förvandlades samtidigt till en symbolisk måltavla.

Budskapet var glasklart: Azerbajdzjans öppna stöd till Ukraina, USA och Israel har ett pris. Bombningen var både ett slag mot Ukrainas militära logistik och en varning till president Ilham Aliyev. Han har, mitt i flera samtidiga stormar, visat prov på både diplomatiskt kunnande och strategisk fingertoppskänsla – en ledare som skickligt balanserar offensiva initiativ med noggrant avvägda allianser för att säkra landets intressen och inflytande.

Nu sätts Aliyevs förmåga som strateg på hårda prov. Hans kombination av pragmatisk diplomati, tydlig beslutsamhet och finstämd balans mellan västliga och regionala aktörer kan göra det möjligt att åtminstone skjuta upp en konfrontation tillfälligt och samtidigt planera ett strategiskt anfall. Klart är att hans strategiska skicklighet är avgörande för Kaukasien och regionens stabilitet.

SCO – mer än en klubb

I den officiella historien var det Indien som blockerade Azerbajdzjans ansökan till SCO. Orsaken sades vara Bakus nära band till Pakistan. Men bakom kulisserna agerade Moskva. Genom att låta New Delhi stå i frontlinjen undvek Ryssland att öppet konfrontera Peking, som vill stärka SCO med fler medlemmar.

Att stänga dörren för Baku var därför inte en slump, utan ett resultat av en medveten koordination. Azerbajdzjans västvänliga kurs är ett problem för både Ryssland och Kina, och SCO:s framtid har blivit en ny arena för stormaktsrivalitet.

Om Kaukasus fred, energisäkerhet och väst inte agerar kan nästa konflikt redan vara på väg

Utvecklingen i Kaukasus pekar i två riktningar. På ena sidan står Azerbajdzjan och Armenien, där regeringen under Nikol Pashinyan söker fred och samarbete. På den andra sidan står den ryskvänliga oppositionen i Jerevan, som ser sin chans att återställa Moskvas inflytande.

Om oppositionen vinner nästa val riskerar regionen att dras tillbaka i konflikter. Då kan Zangezurkorridoren förbli en dröm, och Europa fastna i fortsatt energiberoende av Ryssland.

För Azerbajdzjan är valet redan gjort: landet vill vara en energibro mellan Kaspiska havet och Europa. Men för att denna vision ska bli verklighet krävs att EU, USA och Nato öppnar dörrar där SCO stängt dem.

Framtiden för Kaukasus blir mörk om väst tvekar. Men om Azerbajdzjan får det stöd och erkännande som dess strategiska roll förtjänar, kan regionen i stället bli en modell för fred, energiomställning och geopolitisk balans.

Chefredaktörens kommentar

Azerbajdzjan har blivit en symbol för hur små stater kan utmana stormakters dominans. SCO-beslutet är bara en del av ett större spel där Europas framtida energisäkerhet står på spel. Västs agerande nu avgör om Kaukasus blir en stabil bro eller en ny konfliktzon.

Reza Aghapoor

Zangezur – hjärtat i Putins strategi

De senaste dagarna har samtalen om att “frysa” kriget i Ukraina rört sig men på ryska villkor. Efter toppmöten mellan Trump och Putin och några dagar senare mellan Trump och Zelenskyj tillsammans med europeiska ledare signalerar Washington mindre fokus på en omedelbar vapenvila och större acceptans för ryska minimikrav (framförallt i Donetsk/Luhansk), något som både brittiska och amerikanska medier beskriver som eftergifter som gynnar Kreml mer än Kyiv. Slutsatsen i flera analyser visar att Putin sträcker ut processen, bjuder på små retoriska justeringar – och skördar geopolitisk hävstång utan att verkligen ge upp terräng. Det vill säga: få mycket, ge lite.

Men här sätter inte Putin punkt som vinnare. Medan han varit upptagen med Ukraina har mycket hänt i Kaukasien.

Azerbajdzjan, Alfred Nobels andra land, har efter självständigheten gjort en resa mot västvärlden och haft nära samarbete med väst. Landet har dessutom blivit Israels största allians i regionen, trots en Israelfientlig granne som Iran som alltid varit en nära allierad till Ryssland. Utan att Putin suttit vid fredsbordet har Armenien och Azerbajdzjan haft många intensiva möten med EU:s ledare, USA:s president Trump och Natos näst största makt Turkiet, och närmat sig fred utan ryska villkor.

Under Aliyevs ledarskap har Azerbajdzjan gått från att vara en postsovjetisk, tidigare kommunistisk stat till en västorienterad och marknadsdriven ekonomi med tydliga ambitioner om europeisk integration. Landet har på kort tid stärkt sin ekonomi kraftigt, moderniserats och blivit rikare och utmanar nu Putins starkaste vapen mot EU: energin.

Trots att Azerbajdzjan är ett oljerikt land satsar regeringen stort på grön energi och hållbar utveckling, i linje med sin framtidsvision. Som värd för stora internationella evenemang, däribland klimattoppmötet COP29 i november 2024, har landet markerat sin roll som global aktör i både energi och klimatfrågor. Konferensen hölls på Baku Olympic Stadium och samlade tusentals deltagare från hela världen.

Till skillnad från Armenien har Azerbajdzjan dessutom öppet stöttat Ukraina i kriget mot Ryssland, både diplomatiskt och ekonomiskt. Armeniens premiärminister Pashinyan markerar också avstånd till Moskva och söker närmare band med väst, men samtidigt driver den armeniska oppositionen en ryssvänlig linje och vill bevara rysk militär närvaro i regionen.

Med fred i Ukraina kan Putin åter rikta sin uppmärksamhet mot Kaukasien. Han har säkerligen en plan, och Zangezur ligger i hjärtat av hans strategi

Det är mot denna bakgrund som Sydkaukasien har blivit akut strategiskt. Om Moskva kan neutralisera västliga kopplingar över Kaspiska havet och EU via Zangezur, behåller man ett grepp över både Europas energisäkerhet och öst–västliga handelsflöden.

Vad har hänt i Sydkaukasien och varför just nu?

Den 8 augusti 2025 initialerade Armenien och Azerbajdzjan ett fredsavtal och en gemensam deklaration vid Vita huset. Paketet inkluderar utvecklingen av en transitlänk genom södra Armenien under amerikansk ledning, som förbinder Azerbajdzjan med exklaven Nakhitjeván och vidare till Europa. EU och Turkiet välkomnade länken öppet, medan Iran svarade med skarpa varningar och diplomatiska påtryckningar i Jerevan. Armenien försäkrade offentligt att all infrastruktur står under armenisk suverän kontroll – en nyckelpunkt som avfärdar den ryska och iranska skrämselbilden av en “exterritoriell korridor”. Under mötet i Washington bekräftade även Pashinyan sin avsikt och vilja att genomföra nödvändiga ändringar i Armeniens konstitution – ett avgörande steg för att bygga ömsesidigt förtroende, motverka framtida revisionism och lägga grunden för en ny era i det historiskt slitna Armenien.

Samtidigt ligger tunga förutsättningar på plats: 2024–2025 tog Jerevan steg bort från Moskva (CSTO-uttåget, ryska gränsvakters reträtt från Jerevans flygplats och delar av gränsen), och Baku/Jerevan gjorde konkreta framsteg i gränsdragningen (återlämning av fyra byar i Tavush–Qazax). Allt detta minskade Rysslands hävstång på marken – och ökade möjligheten för ett västlett avtal.

Putin kan ha en plan för Pashinyan. Den inhemska oppositionen, som är starkt lojal mot Moskva, betraktar med oro och fientlighet Pashinyans närmande till väst och hans fredssträvanden med Azerbajdzjan. Tusentals ryska soldater är fortfarande stationerade i Armenien, och det finns en påtaglig risk för en militärkupp initierad av ryssvänliga officerare som väntar på Putins order.

Varför Zangezur hotar Putins geostrategi

Energisäkerhet för EU. EU och Azerbajdzjan enades 2022 om att mer än dubbla gasleveranser via den sydliga gaskorridoren till 20 bcm/år senast 2027 – som del i att fasa ut rysk gas. En fungerande Zangezur-länk stärker både energi och varuflöden västerut, tätt ihopkopplad med EU:s Global Gateway satsningar på den transkaspiska “Middle Corridor”. Det undergräver direkt Kremls energi instrument.

Handel och rutter bortom Ryssland. Middle Corridor får miljardstöd från EU och regionala partners. En väg genom Zangezur knyter ihop Kaspiska havet med Medelhavet och Svarta havet, halverar ledtider med rätt investeringar och minskar beroendet av ryska transitpunkter. För Ryssland är det ett strukturellt hot, ett nät av alternativ som gör ryska järnvägar, hamnar och tullar mindre viktiga.

Politisk arkitektur. Ryssland har historiskt varit “broker of last resort” i Kaukasus. Ett USA/EU-lett avtal som dessutom placerar utvecklingsrättigheter i västliga händer trycker ut Moskva från förhandlingsbordet. Det är därför ryska röster “välkomnar” fred, men samtidigt varnar för “utländsk inblandning” och försöker skapa en roll åt sig själva i nästa steg.

Irans faktor. Teheran ser varje västlig närvaro intill sin nordgräns som strategiskt intrång och har hotat blockera projektet. Därför har Jerevan offentligt markerat att kontrollen är armenisk för att lugna Iran utan att stoppa den västliga inriktningen.

Putins verktygslåda mot Zangezur (och hur de bör hanteras)

a) Sabotera fredsprocessen
Kreml gynnas av frusen konflikt: lågintensiva incidenter, propagandaramar om “minoritetsskydd” och växlande “medlingsinitiativ” kan fördröja implementering. Motmedel: maximal transparens och fasindelning, tydliga milstolpar (gränsmarkering, tull-/gränsprocedurer, öppning för varu- och energitransit) under internationell övervakning.

b) Pressa in en rysk roll
ISW bedömer att Moskva kan försöka tvinga sig in i korridorens styrning eller säkerhet. Något varken Baku, Jerevan eller Ankara har starka incitament att acceptera efter erfarenheterna 2020–2023. Motmedel: ett civilledt, armenisk suveränt ramverk med EU/USA som finansiärer och standard­sättare, inte väpnade “fredsbevarare”.

c) Informationsoperationer
Berättelsen om en “exterritoriell korridor” måste bemötas sakligt: länken ska stå under armenisk lag, med tull, passkontroll och inhemsk säkerhet – punkt. Officiella uttalanden från Jerevan bör fortlöpande publiceras på engelska, ryska och persiska för att reducera desinformationseffekter.

d) Ekonomiska lockbeten/utpressning
Ryssland kan erbjuda billig transit eller energi till Armenien för att bromsa västliga projekt. Motmedel: snabb, front­loadad finansiering via Global Gateway, EIB/EBRD och privat konsortium – samt koppling till EU:s gröna standarder (metan, läckage, elöverföring) som höjer långsiktig lönsamhet.

Hur Zangezur kan leverera till Europa på riktigt

1. Suveränitetsgaranti: All infrastruktur under armenisk jurisdiktion; gemensamma driftsprotokoll med Azerbajdzjan och Turkiet för smidiga flöden. Detta är både politiskt nödvändigt i Jerevan och bästa svaret mot Moskva/Teheran.

2. Energi-modulen: Integrera korridoren med TANAP/TAP systemet och el /fiberdragningar; koppla till EU:s 20 bcm-mål och metanåtaganden.

3. Handels-modulen: Synkronisera tullprocedurer med Middle Corridor (Kazakstan–Kaspiska överfart–Azerbajdzjan–Georgien/Armenien–Turkiet/EU). EU-stöd för digital tull, enkel vagnslaststandard och tidtabeller är avgörande.

4. Säkerhets-modulen: Civil EU mission kan övervaka incidenter kring gränsen; teknisk övervakning (AIS/laster, kameror, geofencing) istället för utländska trupper.

5. Social licens: Transparens om dragningar i Zangezur, lokala kompensationer, jobb och miljöskydd. Detta neutraliserar inhemsk oro och gör projektet politiskt hållbart. (Se protesterna våren 2024 – lärdom: förankring behövs på bynivå.)

Slutsats: Därför är Zangezur Putins akilleshäl

Putins makt i Europa bygger inte bara på stridsvagnar utan på strategiska flaskhalsar. Zangezur-länken löser upp en av de sista stora geopolitiska knutarna mellan Kaspiska regionen och EU. Med ett fredsavtal initialerat i Washington, armenisk suveränitet offentligt bekräftad och EU:s växande investeringsram för den transkaspiska korridoren, har Kreml allt mindre grepp. Det är därför väst bör betrakta Zangezur som hjärtat i Putins strategi: lyckas man öppna detta “hjärta” tappar Moskva syresättningen till sin regionala dominans. Kreml kommer därför försöka förhala, förvrida och förskjuta processen – men just därför måste projektet nu genomföras metodiskt, transparent och snabbt.

Hur kommer omvärlden att reagera? Det är avgörande att Azerbajdzjan får reellt stöd för att förverkliga korridoren.

Omvärlden måste förstå vad som nu sker i Sydkaukasien. Ryssland, hårt pressat av kriget i Ukraina och minskat inflytande i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, försöker återta kontrollen över regionen genom hot, militär närvaro och informationskrig. Situationen påminner om gamla stormaktsspel, men denna gång är insatserna ännu större – det handlar om Europas energiframtid, fred i närområdet och motståndskraft mot rysk imperialism.

Hotbilder i ryska medier

Under de senaste månaderna har ryska medier fyllts av analyser och scenarier om möjliga militära angrepp mot Azerbajdzjan. Denna typ av retorik är inte oskyldig. Den fungerar som en psykologisk operation för att skrämma Baku och samtidigt signalera till väst att Ryssland fortfarande betraktar Kaukasien som sin ”inflytandesfär”. Budskapet är tydligt: varje steg Azerbajdzjan tar mot EU, USA eller Israel ska mötas med hot.

Missilangreppet mot SOCAR

Att det inte stannar vid ord blev tydligt i augusti, när ryska missiler träffade SOCAR:s oljedepå i Odessa. Skadan var betydande – men framför allt symbolisk. SOCAR, Azerbajdzjans statliga energibolag, driver omkring 60 bensinstationer i Ukraina och har blivit en nyckelaktör för både EU:s och Israels energiförsörjning. När Kreml valde att attackera just denna depå markerade man att energiflöden kopplade till Azerbajdzjan nu ses som legitima mål i Rysslands krigföring.

Detta angrepp visar hur energi har blivit en frontlinje i kampen mellan demokratiska stater och auktoritära regimer. Precis som gasledningarna från Ryssland tidigare användes för att utöva politiska påtryckningar mot EU, används nu missiler för att sända ett budskap: Moskva tolererar inte en energipartner som stärker väst på bekostnad av Ryssland.

Rysslands strategi: återta kontrollen

Kremls långsiktiga strategi i Kaukasien bygger på tre pelare:

1. Återetablera sig som den dominerande säkerhetsgaranten. Genom att underblåsa konflikter och spela ut Armenien mot Azerbajdzjan hoppas Moskva skapa beroenden som bara rysk militär närvaro kan ”lösa”.

2. Utnyttja olösta konflikter. Frågor som gränsdragningen mellan Armenien och Azerbajdzjan eller Zangezur-korridoren är perfekta verktyg för att hålla båda länderna i ett permanent osäkerhetsläge.

3. Blockera västs energisatsningar. Angreppet mot SOCAR var inte ett isolerat tillfälle utan en del i en bredare strategi: att skrämma bort investeringar, underminera tillit och försvaga Azerbajdzjans roll som alternativ till rysk energi.

Irans parallella spel

Iran spelar här en parallell roll. Nyligen fördömde Ali Akbar Velayati, rådgivare till Irans högste ledare, Azerbajdzjans samarbete med Israel och antydde att Baku kan komma att ansluta sig till Abrahamavtalen. Kritiken visar att Teheran och Moskva delar en rädsla: att Sydkaukasien frigör sig från deras inflytande och blir en stabil del av den västliga sfären.

En ny geopolitisk verklighet

Verkligheten på marken pekar i en annan riktning. Efter Azerbajdzjans operation i Nagorno-Karabach 2023 och återtagandet av territorium som Armenien, med stöd av Ryssland, hade ockuperat efter Sovjetunionens fall, har Armenien öppet närmat sig Azerbajdzjan och visat vilja till ett hållbart fredsavtal. EU, USA och Turkiet har aktivt stött denna nya väg.

Efter återtagandet av kontrollen över sitt internationellt erkända territorium firar Azerbajdzjan Statens suveränitetsdag den 20 september, en dag som symboliserar landets suveränitet, nationella enhet och historiska återupprättelse. Helgdagen har blivit en viktig milstolpe i Azerbajdzjans moderna historia och ett uttryck för dess engagemang för territoriell integritet.

Samtidigt har Azerbajdzjan starkt utvecklat sin ekonomi, tydligt stött Ukraina och hanterat flera kriser med Ryssland. Landet har stärkt sina band med USA, EU, Turkiet och Israel, samtidigt som energisamarbetet med västvärlden växer.

Detta markerar ett skifte av historiska proportioner. Kaukasien, länge dominerat av rysk maktpolitik, håller på att bli en mångpolär arena där väst inte längre är en passiv åskådare, utan en aktiv aktör.

Europa måste agera

För Europa borde signalen vara glasklar. Azerbajdzjan är inte längre en perifer aktör utan en central partner för fred och energisäkerhet. Att diversifiera energikällor bort från rysk gas och olja är inte bara en ekonomisk fråga – det är en säkerhetspolitisk nödvändighet.

USA:s tidigare president Donald Trump tog viktiga initiativ till fredssamtal mellan Jerevan och Baku, och EU har sedan dess fortsatt med dialog och förtroendeskapande insatser. Detta arbete måste nu intensifieras. Att låta Ryssland återta kontrollen vore inte bara ett svek mot Kaukasien – det vore också ett hot mot Europas egen framtid.

Slutsats

Rysslands återkomst i Kaukasien är inget fredligt återtagande. Det är en medveten strategi byggd på hot, våld och energiutpressning. Missilerna mot SOCAR var en varning till hela västvärlden: om ni stärker era band till Baku kommer ni att möta vår aggression.

Omvärlden får inte blunda. Europas säkerhet börjar i Kaukasien – och det är i Baku, inte i Moskva, som framtidens stabilitet formas.

Nikol Pasjinjan, ett arv av krig och en vision om fred

Efter en omtumlande valseger, trots kraftigt motstånd från nationalistiska och ryskvänliga krafter, skickade Armeniens folk en tydlig signal: de vill inte ha fler krig och inte ett fortsatt beroende av Ryssland som allierad. Nikol Pasjinjan, landets premiärminister, står nu vid ett historiskt vägskäl som kan komma att förändra både Armeniens framtid och hela södra Kaukasus.

Till skillnad från sina föregångare, som länge följt en ryskvänlig och konfliktdriven politik, har Pasjinjan valt en annan väg. Han vill bryta med den gamla maktstrukturen som präglat Armenien sedan självständigheten – en struktur som har hållit landet i ett fruset krigstillstånd med Azerbajdzjan och i Moskvas skugga. Pasjinjan ser inte framtiden i fortsatt krig och isolation, utan i fred, samarbete och ekonomisk utveckling.

Han har konsekvent uttalat att han respekterar samtliga FN-resolutioner kring Nagorno-Karabach och att militärt våld inte är en lösning på de långvariga konflikterna. Efter tre decennier av politisk isolering, ekonomisk kollaps och allmän fattigdom vill han ge det armeniska folket en ny chans att blomstra. I stället för murar vill han bygga broar – med handel, infrastruktur och diplomati som grundpelare för ett stabilt och självständigt Armenien.

En hörnsten i hans vision är det ambitiösa projektet Zangezurkorridoren. Denna strategiska transport- och energikorridor ska koppla samman Kaspiska havets rikedomar med Europa via Armenien och Azerbajdzjan. Det handlar inte bara om nya handelsvägar, utan om en ekonomisk och geopolitisk omvälvning som kan lyfta Armenien ur stagnation och fattigdom. För Pasjinjan är det inte bara ett infrastrukturellt projekt – det är en symbol för ett nytt Armenien som blickar framåt, bortom krigets skugga.

Men motståndet är hårt. Den inhemska oppositionen, som är starkt lojala mot Moskva, ser med oro och fientlighet på Pasjinjans närmande till väst och hans fredssträvanden med Azerbajdzjan. Tusentals ryska soldater är fortfarande stationerade i Armenien, och det finns en påtaglig risk för en militärkupp initierad av ryskvänliga officerare som väntar på Kremls order.

När Pasjinjan tillsammans med Azerbajdzjans president Ilham Alijev undertecknade ett fredsavtal i Washington på initiativ av USA:s president Donald Trump, markerade det en ny era. Det var en tydlig signal till världen om att södra Kaukasus kan forma sin egen framtid – utan Moskvas överinseende. För Kreml var detta ett tungt bakslag. Deras ambition att själva skriva under fredsavtal på egna villkor och återta sin roll som regionens dominanta makt spelades bort.

Pasjinjan har ärvt ett land präglat av krig, men han vägrar att föra det arvet vidare. Han vet att vägen till fred är fylld av risker och motstånd, men för honom är priset för fortsatt konflikt ännu högre. Genom att utmana både gamla inhemska maktstrukturer och rysk geopolitik öppnar han dörren för Armeniens möjlighet att för första gången på decennier välja framtid framför förflutet.

En av hans största utmaningar är Armeniens konstitution, som ärvts från Kreml och innehåller formuleringar som ifrågasätter grannländerna och antyder territoriella anspråk mot Azerbajdzjan. Detta utgör ett av de sista hindren på vägen mot fred. Under mötet i Washington bekräftade Pasjinjan sin avsikt och vilja att genomföra nödvändiga ändringar i Armeniens konstitution — ett avgörande steg för att bygga ömsesidigt förtroende, motverka framtida revisionism och lägga grunden för en ny era i det slitna Armeniens historia.

Ryskvänliga krafter i Armenien kallar Pasjinjan för förrädare, men det är han inte. År 2020 testade han den tidigare ledningens strategi, men det ledde till en förlust där Azerbajdzjan efter ett 44 dagar långt krig återtog kontrollen över Nagorno-Karabach, en region som Armenien hade ockuperat i 30 år. Sedan dess har Pasjinjan presenterat nya strategier. Istället för att följa tidigare regeringars arv "krig under rysk vilja och bestämmelse"  satsar han nu på fred och landets utveckling.

Han har fortsatt att vända Ryssland ryggen och närma sig både Azerbajdzjan och västvärlden. Hans nya strategi fokuserar på ekonomiskt samarbete och regional stabilitet, snarare än konfrontation och beroende av rysk påverkan.

Genom satsningen på Zangezurkorridoren strävar han efter att rädda Armeniens krisande ekonomi och lyfta sitt folk ur fattigdomen. Pasjinjan är fullt medveten om att ett nytt krig skulle kunna äventyra hela Armeniens framtid. Azerbajdzjan, med sin starka militär och växande ekonomi, backas dessutom upp av västvärlden, Turkiet och Israel, vilket gör risken för konflikt än mer obalanserad. Att starta ett krig vore därför inte bara oklokt – det vore direkt farligt för Armeniens fortsatta överlevnad och utveckling.

Södra Kaukasus står vid ett avgörande vägskäl där fred och utveckling är den enda vägen framåt för att säkerställa stabilitet och välstånd. Azerbajdzjans president Ilham Alijev har gång på gång betonat sin vilja att inkludera Armenien i det gemensamma projektet att föra kaspiska energiresurser vidare till Europa – en vision som kan skapa en ny era av samarbete och ekonomisk tillväxt i regionen. Men trots dessa möjligheter sitter Ryssland och den ryskvänliga oppositionen i Armenien inte med armarna i kors. De utgör en fortsatt utmaning och risk för att undergräva fredsprocessen och den framtidsvision som Pasjinjan och hans allierade försöker förverkliga.

Den senaste tidens utveckling i Kaukasien har skapat en intensiv geopolitisk konflikt där Iran och Ryssland tydligt markerar sitt motstånd mot den så kallade Zangezurkoridoren. Korridoren, som enligt planerna ska koppla samman Azerbajdzjan med dess exklav Nakhitjevan via södra Armenien, ses inte bara som en handelsväg utan också som ett strategiskt verktyg för att öka västligt inflytande i området. Projektet möter starkt motstånd från bland annat Iran, Ryssland och oppositionella krafter i Armenien.

Iran har vid upprepade tillfällen varnat för att man aldrig kommer att acceptera någon form av amerikansk eller NATO-korridor i sin närhet. Ali Akbar Velayati, rådgivare till Irans högste ledare i utrikesfrågor, har kallat projektet för ett "korridortrick" som syftar till att underminera både Irans och Rysslands inflytande i södra Kaukasus. Enligt Velayati är Zangezurkoridoren ett geopolitiskt verktyg för att förändra regionens gränser och maktbalans.

Velayati har också tydligt sagt att Iran kommer att stoppa korridoren, med eller utan Rysslands stöd. Han understryker att projektet inte bara är en fråga om gränser, utan en potentiell källa till konflikt och destabilisering. Korridoren, som syftar till att skapa en transportväg mellan Azerbajdzjan och dess exklav Nakhitjevan via Armenien, är enligt honom en del av en större strategi att flytta maktbalansen i regionen.

Velayati har dessutom fördömt president Donald Trumps uttalanden om att kunna "hyra ut" korridoren, något han kallat både naivt och orealistiskt. Han framhåller att Zangezurkoridoren inte är en handelsvara och att Iran är berett att militärt förhindra sådana planer.

Trots fredsavtal och ekonomiska möjligheter växer motståndet inom Armenien. Oppositionella och ryskvänliga grupper fruktar att korridoren hotar Armeniens territoriella integritet och dess historiska band till områden som tidigare tillhörde Azerbajdzjan men som nu tillhör Armenien, mark som under Sovjettiden överfördes till Armenien, inklusive Jerevan som från 1800-talet hade en betydande azerbajdzjansk befolkning. En nyligen läckt militärorder från Ryssland visar hur Moskva förstärker sin militärbas i Gyumri, vilket signalerar oro över att förlora inflytande i regionen. Ryssland, som länge varit garant för Armeniens säkerhet, ser korridoren som ett hot mot sin närvaro i Kaukasien.

Velayati pekar vidare på att Zangezurkoridoren kan bli en kanal för västmakter och NATO att öka sin närvaro i regionen, med Turkiet som en central aktör. Han varnar för att detta skulle skapa en "giftig orm" mellan Iran och Ryssland. Iran kommer enligt honom aldrig tillåta NATO att etablera sig vid sina norra gränser och betonar vikten av förebyggande säkerhetspolitik.

Samtidigt finns en intern komplexitet inom Iran. Spänningar växer mellan persiska nationalister, som ser korridoren som ett hot mot Irans territoriella integritet, och vissa azerbajdzjanska grupper som ser möjligheter i en ökad koppling till Republiken Azerbajdzjan. Detta kan föda en separatiströrelse i södra Azerbajdzjan i Iran, vilket ytterligare försvårar Irans hållning.

Velayati är också känd för sina uttalanden mot utvecklingsinsatser i södra Azerbajdzjan. Under Hashemi Rafsanjanis presidentperiod, då Velayati var utrikesminister, fastslog han vid ett regeringsmöte tydligt att den iranska regeringen inte skulle satsa på ekonomisk eller social utveckling i just denna region. Velayati menade att investeringar i södra Azerbajdzjan inte låg i landets intresse och har bland annat sagt:

"Södra Azerbajdzjan kommer förr eller senare att separera från Iran, och jag anser att investeringar i dessa provinser inte gagnar regimen."

Denna hållning speglar en långvarig oro inom Irans ledning för potentiell separatism i regionen, något som även påverkar Irans inställning till frågor som Zangezur-korridoren och dess konsekvenser för regional stabilitet.

Trots interna spänningar är det klart att Iran ämnar vara en stark aktör, både diplomatiskt och militärt, för att skydda sina intressen och förhindra gräns- och säkerhetsförändringar som kan underminera dess inflytande.
Experter ser samtidigt potential i Zangezurkoridoren som en ekonomisk motor för Kaukasien. Den kan minska EU:s beroende av rysk energi genom nya transportvägar för olja och gas från Azerbajdzjan och kaspiska regioner. Detta skulle kunna stärka ett västvänligt Azerbajdzjan och ge Armenien en chans att delta i regional handel, något som kan förbättra dess krisdrabbade ekonomi.

Motståndet från Iran och Ryssland handlar alltså inte bara om territoriell integritet utan om att bevara sina strategiska inflytandesfärer i Kaukasien. Med Ryssland som en dominerande aktör i Armeniens säkerhet och Iran som regional stormakt med historiska och kulturella band till Azerbajdzjan och norra Iran, är det tydligt att krafter motverkar de förändringar korridoren innebär.

Velayatis budskap är klart: Iran kommer agera resolut för att stoppa korridoren, oavsett Rysslands inställning. Denna ståndpunkt signalerar till både regionala och globala aktörer att kampen om Zangezurkoridoren är långt ifrån avgjord – och att Kaukasien står inför fortsatt osäkerhet.

Frågan är nu om Ilham Aliyev, en grym politisk och diplomatisk schackspelare med starka strategiska färdigheter, kan lösa situationen och navigera regionen mot en hållbar lösning – eller om ett nytt krig är för dörren. Kommer Ryssland, med stöd av oppositionen i Armenien, att iscensätta en militär eller politisk kupp?

Det är tydligt att maktkampen i Kaukasien intensifieras och att de geopolitiska spänningarna riskerar att dra in hela regionen i en ny våg av konflikt. Den instabila balansen mellan stormakter och lokala aktörer gör att varje drag kan få långtgående konsekvenser – både för fred och säkerhet, men också för de civila som redan lever i ett skör politiskt klimat.

I denna osäkra situation återstår att se vilka strategier som kommer att dominera och om dialog kan ersätta konfrontation i denna komplexa region.

En ny fred och regional balans i Kaukasus

Fredsavtalet mellan Azerbajdzjan och Armenien, med Donald Trumps medlande insats, har satt punkt för decennier av våld och osäkerhet. Det är en historisk milstolpe som hyllas av Azerbajdzjan – inte minst genom nomineringar av Trump till Nobels fredspris, bland annat från Azerbajdzjans president Ilham Aliyev. Detta följer efter att Netanyahu tidigare nominerade Trump till samma pris.

Denna fred är ett viktigt genombrott för Kaukasus. Efter år av motgångar får både Azerbajdzjan och Armenien en chans till stabilitet och utveckling. Men det är tydligt att det är Azerbajdzjan som under lång tid gjort de största framstegen.

Azerbajdzjan – en växande ekonomisk och politisk kraft

Under de senaste 30 åren har Azerbajdzjan genomgått en imponerande ekonomisk utveckling. Landets naturresurser, främst olja och gas från Kaspiska havet, har skapat stark tillväxt och ett stadigt ökat välstånd. Livsstandarden har höjts markant, infrastrukturen förbättrats och landet har blivit en viktig regional aktör med stabil politisk ledning.

Jämfört med Armenien, som de senaste decennierna har brottats med ekonomiska svårigheter och politisk osäkerhet, framstår Azerbajdzjan som en positiv och dynamisk kraft. Denna ekonomiska styrka ger också landet större handlingsutrymme i fredsprocessen och i geopolitiken i stort.

Två vinnare – ett nytt kapitel för folken

Fredsavtalet är en seger för både Armenien och Azerbajdzjan. Efter årtionden av konflikt är det en möjlighet för båda folken att blicka framåt. Ekonomiskt samarbete och ökad handel kan bana väg för bättre levnadsförhållanden och stabilitet i en region som länge präglats av oro.

Azerbajdzjans tydliga stöd för Ukraina de senaste dagarna visar också på landets vilja att positionera sig i en mer värdebaserad och demokratisk värld, bort från auktoritära makters inflytande.

Putin – en arg förlorare utanför spelet

Medan Kaukasus omformas, är det uppenbart vem som är den största förloraren: Vladimir Putin. Rysslands traditionella maktroll i regionen ifrågasätts och försvagas i snabb takt. Putins ilska och frustration över att ha hamnat utanför fredsprocessen och den nya geopolitiska ordningen är tydlig.

Moskva har länge använt sin militära och politiska makt för att kontrollera Kaukasus, men nu tvingas Kreml se på när dess inflytande krymper. Det återstår att se vad Putin planerar härnäst – finns det dolda agendor eller militär inblandning i regionen i sikte? En möjlig strategi kan vara att försöka destabilisera fredsavtalet eller försvåra genomförandet av energikorridorer som Zangezur, för att återupprätta sitt inflytande.

Iran och striden om Zangezur-korridoren

Iran är också en kraft att räkna med. Landet motsätter sig kraftfullt Zangezur-korridoren – en transitväg genom Armenien som ska koppla samman Azerbajdzjan med dess exklav Nakhchivan och möjliggöra export av Kaspiska havets energi till Europa.

Teheran ser denna korridor som ett hot mot sitt strategiska inflytande och säkerhet vid gränserna. Trots Irans motstånd framstår korridoren som en avgörande länk för Europas energioberoende och en möjlighet för Kaukasus att stärka sin roll som energileverantör.

Europa: nyckelspelare i energifrågan

Zangezur-korridoren kan bli en game changer för Europas energisäkerhet. Genom att öppna nya vägar för gas och olja från Kaspiska havet minskar Europas beroende av rysk energi – en strategisk förändring med stora konsekvenser.

Det är denna utveckling som irriterar Putin och Iran mest, eftersom de förlorar kontroll över viktiga energiflöden och därmed inflytande över Europas energimarknad och säkerhetspolitik.

Slutsats: En ny geopolitisk era

Fredsavtalet mellan Armenien och Azerbajdzjan, Trumps roll i fredsprocessen, Azerbajdzjans starka ekonomiska tillväxt och Zangezur-korridorens öppnande driver fram en ny geopolitisk era i Kaukasus.

De verkliga vinnarna är folken i Armenien och Azerbajdzjan, som kan njuta av fred och framtidstro. Den stora förloraren är Putin, som nu sitter arg och förbannad utanför spelet, medan Iran kämpar för att behålla sitt inflytande.

Framtiden kommer visa vilka dolda planer och strategier dessa makter nu sätter in för att försöka vända utvecklingen – men för nu är det fred och samarbete som står i fokus.

Washington pressar bort rysk dominans

En hundraårig konflikt möter en ny geopolitisk verklighet

Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan har sina rötter i Sovjetunionens sönderdelning. I början av 1990-talet ockuperade armeniska styrkor den azerbajdzjanska regionen Karabach samt sju omkringliggande distrikt. Hundratusentals azerbajdzjaner fördrevs, och det internationella samfundet – inklusive FN – erkände fortsatt Azerbajdzjans territoriella integritet.

Efter nästan tre decennier av frusna konflikter och misslyckade förhandlingar återtog Azerbajdzjan år 2020 stora delar av sitt territorium i ett kort men avgörande krig. Sedan dess har landets fokus skiftat från återtagande till återuppbyggnad – från konflikt till integration.

Det är mot denna bakgrund som det nu pågår fredssamtal i Washington. Den azerbajdzjanska ledningen har länge efterfrågat ett varaktigt fredsavtal som bygger på ömsesidigt erkännande, regionalt samarbete och stabila gränser. Armenien signalerar nu, för första gången, en öppenhet för detta.

Zangezurkorridoren – nyckeln till framtiden

Den centrala frågan i förhandlingarna är Zangezurkorridoren – en planerad förbindelse genom södra Armenien som ska koppla samman Azerbajdzjan med dess västra del Nachitjevan. Men korridoren är inte bara ett sätt att återställa historiska transportvägar. Den kan också bli en geopolitisk brygga mellan Kaspiska havets energiresurser och den europeiska marknaden, vilket skulle stärka energisäkerheten i EU och minska beroendet av Ryssland.

USA har genom Trump-administrationen lanserat en ny vision för korridoren, kallad TRIPP(Trump Route for International Peace and Prosperity). Det är ett initiativ som kombinerar diplomati, infrastruktur och geopolitik – och som sätter Washington i centrum av fredsprocessen.

Fred, handel och västlig integration

I Vita huset har både Armenien och Azerbajdzjan gett uttryck för en vilja att gå vidare. Ett framtida fredsavtal skulle innebära mycket mer än tystnad vid gränsen. Det kan bli början på ett nytt kapitel av regional integration, ekonomisk tillväxt och samverkan över tidigare oförsonliga gränser.

Azerbajdzjan har på många sätt gått i täten. Med en snabbväxande ekonomi, massiva investeringar i återuppbyggnad, grön energi och internationella partnerskap har landet blivit den mest västinriktade och framtidsorienterade aktören i södra Kaukasus. Samarbetet med EU, Turkiet och Israel har fördjupats, och samtidigt har Baku valt en självständig linje gentemot Moskva.

Moskvas ilska – och Irans frustration

Att fredsförhandlingarna nu leds av USA är en direkt signal om att Rysslands roll som dominerande makt i Kaukasus är på tillbakagång. Kreml har svarat med hot, misstänkliggöranden och öppna attacker i rysk statsmedia. Ryska företrädare har antytt att Azerbajdzjans närmande till väst kan leda till "militära konsekvenser" och antytt stöd till Armenien om Moskvas intressen ignoreras.

Iran är lika oroligt – om inte mer. En fungerande Zangezurkorridor skulle minska Irans betydelse som transitland och slå direkt mot dess ambitioner att kontrollera regional handel. Dessutom skapar närmandet mellan Azerbajdzjan och väst frustration i Teheran, där man fruktar att den stora azerbajdzjanska befolkningen i norra Iran ska inspireras av utvecklingen i Baku.

Analys: Från konfliktzon till framtidsregion

Fredssamtalen i Washington visar att världen inte längre accepterar att regionens öde ska bestämmas av Kreml. Om ett avtal sluts, där Zangezurkorridoren etableras med västligt stöd och garantier, är det en geopolitisk vändpunkt.

För Azerbajdzjan är detta en möjlighet att inte bara återställa territorier – utan att bygga framtidens Kaukasus på principer som samarbete, frihet och öppenhet. Armenien står samtidigt inför ett val: att fortsätta fastna i historiska trauman – eller att gå vidare mot fred, tillväxt och normalisering.

Ryssland och Iran kommer med stor sannolikhet reagera med ökat tryck – diplomatiskt, ekonomiskt eller genom proxyaktörer. Men deras verktyg blir allt färre. Den nya ordningen skrivs nu i Washington – inte i Moskva.

Iran och Ryssland redo att attackera Azerbajdzjan – Zangezurkorridoren blir geopolitisk sprängpunkt

Enligt uppgifter som publicerats av IUS News förbereder sig Iran och Ryssland på militära åtgärder mot Azerbajdzjan om USA och västvärlden ges någon form av närvaro i den omtvistade Zangezurkorridoren i södra Armenien. Hotet markerar ett dramatiskt skifte i den geopolitiska dragkampen om Kaukasus – där energi, inflytande och strategisk kontroll står i centrum.

Bakgrunden – ett järnvägsprojekt som förändrar allt

Zangezurkorridoren är ett infrastrukturellt projekt som syftar till att återupprätta en direkt förbindelse mellan Azerbajdzjan och dess exklav Nachitjevan genom södra Armenien – vidare mot Turkiet och Europa. Både Armenien och Azerbajdzjan har uttryckt stöd för projektet, som inte bara handlar om regional fred och samarbete, utan också om att skapa en ny energibrygga mellan Kaspiska havet och Europa.

För EU och USA är korridoren strategiskt avgörande – en möjlighet att minska beroendet av rysk energi, särskilt efter Rysslands invasion av Ukraina. Projektet betraktas som en konkret väg mot en diversifierad, säkrare energiförsörjning för Europa.

Men för Ryssland utgör detta en direkt utmaning. Moskva vill fortsatt se ett energiberoende Europa och ser Zangezur som ett hot mot denna maktposition. Samtidigt har uppgifter cirkulerat om att ett amerikanskt företag kan komma att få en ledande roll i projektet – och att USA, tillsammans med sin allierade Turkiet, kan få kontroll över delar av korridoren. Detta väcker stark oro i både Moskva och Teheran, som uppfattar det som en förtäckt NATO-närvaro vid sina gränser.

Irans oro – gränsernas strategiska betydelse

För Iran är gränsen mot Armenien av avgörande betydelse – det är landets enda direkta och relativt säkra passage mot Kaukasien och vidare till Europa. I jämförelse betraktas Azerbajdzjan som opålitligt, då landet har nära band till USA, Israel, EU – och särskilt till NATO-landet Turkiet, vars militära närvaro i regionen växer.

Att amerikanska aktörer, även i form av privata bolag, skulle etableras bara några kilometer från Irans norra gräns är oacceptabelt för Teheran. I artikeln från IUS Newsframgår att Iran, i samordning med Ryssland, är berett att agera militärt om USA får ens ett symboliskt fotfäste i regionen.

Risk för storkrig – NATO, Turkiet och en destabiliserad region

Ett gemensamt iransk-ryskt angrepp på Azerbajdzjan skulle sannolikt utlösa en mycket större konflikt. Turkiet – bundsförvant till Azerbajdzjan genom både kulturella, historiska och militära band – skulle enligt alla bedömningar reagera omedelbart. Det skulle i sin tur kunna tvinga NATO att agera, direkt eller indirekt, och dra in hela regionen i ett farligt stormaktsspel.

Den inre paradoxen – Irans azerbajdzjanska befolkning

Iran står också inför en potentiell intern kris i händelse av en konflikt med Azerbajdzjan. Över 35 miljoner azerbajdzjaner bor i Iran, framför allt i nordvästra provinser som ofta kallas Södra Azerbajdzjan. Dessa områden har starka etniska och kulturella band till Republiken Azerbajdzjan och har ofta visat stöd för Baku i tidigare konflikter. Ett krig skulle kunna tända gnistan till omfattande oroligheter och separatistiska rörelser inom Iran.

Ytterligare en komplexitet är att Irans nyvalde president, Masoud Pezeshkian, själv har rötter i Södra Azerbajdzjan. Det är ännu oklart om hans bakgrund kommer att användas för att ena azerbajdzjanska iranier bakom regimen – eller om han blir ett hinder för militära åtgärder mot Azerbajdzjan.

Frågan kvarstår: Vad vill regionens folk?

Medan stormakterna förhandlar, hotar och positionerar sig, har både Armenien och Azerbajdzjan upprepade gånger uttryckt vilja till fred, samarbete och regional stabilitet. Men hur mycket makt har dessa små stater när större aktörer drar åt olika håll?

Zangezurkorridoren, ett projekt som ursprungligen syftade till försoning och ekonomisk utveckling, riskerar nu att bli den tändande gnistan i en bredare geopolitisk konfrontation – en konfrontation vars konsekvenser kan sträcka sig långt bortom Kaukasus bergskedjor.

Tredje världskriget vid horisonten? Världen närmar sig en farlig brytpunkt

Världen står inför en geopolitisk storm där flera konflikter, allianser och teknologiska förändringar sammanflätas till ett scenario som allt fler experter kallar en ny form av världskrig. Men det handlar inte om samma typ av storskaligt krig som 1914 eller 1939 – i stället växer en multipolär, asynkron krigsordning fram, där väpnade konfrontationer riskerar att eskalera parallellt i olika regioner.

Ett nytt globalt maktblock växer fram

Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea agerar alltmer som en löst sammansatt anti-västlig axel. Med samordnade diplomatiska initiativ, gemensamma militärövningar och ett gemensamt narrativ om att västvärlden underminerar global stabilitet har dessa regimer börjat forma vad vissa bedömare kallar en ny “Axis of Upheaval”.

Rysslands agerande i Ukraina, Irans stöd till militanta grupper i Mellanöstern, Nordkoreas återkommande robotprov och Kinas hot mot Taiwan pekar alla i samma riktning: en medveten utmaning mot västlig hegemoni. Enligt The Australianbefinner vi oss redan i en lågintensiv, global konflikt där frontlinjerna är spridda men tydliga.

Ukraina, Taiwan, Mellanöstern och Kashmir – fyra tändpunkter

Den pågående ryska invasionen av Ukraina har skakat hela den europeiska säkerhetsordningen. Ett nederlag för Ukraina skulle inte bara hota EU:s och Natos trovärdighet, utan öppna dörren för fortsatt rysk expansion i Östeuropa, enligt Financial Times. Samtidigt ser USA och dess allierade konflikten som en avgörande kamp om demokratins framtid.

I Asien är Taiwan nästa stora riskzon. Kinas militära övningar och upprepade kränkningar av Taiwans luftrum skapar en instabilitet som påminner om upptakten till 1900-talets krig. Washington Postrapporterar att USA:s strategi nu bygger på en balans mellan militär avskräckning och diplomatiska kanaler – en farlig balansgång.

Mellanöstern är lika explosivt. Iran och Israel är låsta i ett indirekt krig där Syrien, Irak och Libanon blivit arenor för drönarattacker, raketregn och sabotage. Med USA:s direkta inblandning och rapporterade attacker mot iranska kärnanläggningar ökar risken för direkt konfrontation.

I Sydasien hettade det nyligen till mellan Indien och Pakistan, båda kärnvapenmakter. Under våren utväxlade länderna drönarattacker över gränsen, vilket först kunde stoppas efter omfattande diplomatiska ingripanden från Washington och Riyadh, enligt Reuters.

Zangezur – en tyst men avgörande front
Azerbajdzjan ska inte behöva kämpa ensam för Europas energiframtid.

En konflikt som fått alltför lite uppmärksamhet, men som bär på explosiv geopolitisk potential, är Rysslands växande hot mot Azerbajdzjan. Bakgrunden är tydlig: Baku-regeringens snabbt fördjupade samarbete med USA, EU, Nato-landet Turkiet och även Armenien – särskilt kring den strategiska Zangezur-korridoren, som är tänkt att föra kaspisk energi till Europa utan ryskt eller iranskt inflytande.

För Moskva är detta inget mindre än ett strategiskt mardrömsscenario. Enligt flera ryska militärbloggare utgör korridoren en "existentiell fara" för Rysslands framtid. En av dem gick så långt som att uppmana Putin att attackera Azerbajdzjan innan det är för sent. Förlorar Kreml kontrollen över energiflödena till Europa, förlorar man också sin främsta politiska hävstång.

Zangezur riskerar därmed att bli nästa frontlinje i det som redan är ett lågintensivt men mycket verkligt energikrig mellan öst och väst. Och Zangezur kommer inte bara att vara Azerbajdzjans utmaning – det är en utmaning för världens energisäkerhet.

Kärnvapenretorik normaliseras

Det kanske mest alarmerande tecknet i vår samtid är hur kärnvapenfrågan återvänt som en legitim del av stormaktsretoriken. Strax efter den bräckliga vapenvilan mellan Iran och Israel, höjde Rysslands tidigare president – numera vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd – Dmitrij Medvedev tonläget ytterligare. I ett dolt men tydligt budskap hotade han med att Moskva är redo att placera ut kärnvapen i Iran, som ett svar på västs stöd till Ukraina och Israels konfrontation med Teheran.

Medvedevs uttalande tolkades av flera underrättelsekällor som ett strategiskt spel: dels för att avskräcka ytterligare israeliska attacker mot iranska mål, dels för att binda Iran närmare den rysk-kinesiska axeln. Det vore en dramatisk förändring av hela Mellanösterns maktbalans – och ett steg som skulle göra en regional kärnvapenkonflikt långt mer sannolik.

Samtidigt har Ryssland hotat med kärnvapenanvändning i Östersjöregionen om Sverige och Finland fullt integreras i Nato. Wall Street Journaloch Politicovarnar för att dessa signaler inte längre är retoriska ytterligheter – utan en integrerad del av den nya militära doktrinen.

Tyskland, Polen och Japan har samtidigt påbörjat interna debatter om behovet av “strategisk självständighet” – ett kodord för kärnvapendiskussioner. Den gamla icke-spridningsordningen knakar i fogarna. Kärnvapen ses inte längre som det sista alternativet – utan som en del av vardaglig stormaktsdiplomati.

Ny teknik – nya risker

Samtidigt som retoriken hårdnar utvecklas vapenteknologin i rasande takt. Smarta drönare, AI-styrda vapensystem, cyberattacker och rymdbaserad övervakning gör att konflikter kan eskalera på minuter – utan att någon formell krigsförklaring ges. Ett tekniskt missförstånd eller ett felprogrammerat försvarssystem kan snabbt få globala konsekvenser.

The Timesbeskriver Rysslands strategi som “permanent hybridkrig”, där cyberattacker, propaganda, ekonomiskt tryck och militär aggression vävs samman till ett långsiktigt destabiliseringsprojekt riktat mot väst.

Västvärldens svar – splittring eller samling?

EU och Nato befinner sig nu i ett kritiskt skede. Samtidigt som hoten hopar sig kämpar Europa med intern oenighet, låg försvarsbudget och beroende av amerikanskt skydd. Experter varnar för att Europas säkerhetspolitiska självbild måste förändras snabbt, annars riskerar man att bli nästa mål för en aggressiv världsordning.

USA, under tryck från valrörelser och inrikespolitiska slitningar, har svårt att samordna en långsiktig global strategi. Med ett möjligt Trump-återtåg i Vita huset ökar också osäkerheten kring Natos framtid och västlig samhörighet.

Slutsats: En ny typ av världskrig kan redan ha börjat

Vi ser inte pansardivisioner marschera genom Europa – men världen befinner sig på randen till ett nytt, diffust men farligt globalt krigstillstånd. Konflikter som tidigare var regionala riskerar nu att flätas samman. Världspolitiken har blivit ett nät av upptrappningar, hot, allianser och ömsesidig misstro – där en gnista kan tända flera bränder samtidigt.

Det tredje världskriget kanske inte utkämpas som de tidigare – men om inget förändras kan dess konsekvenser bli lika förödande.

Europa mitt i korselden

Europa är särskilt utsatt. Även om andelen rysk gas i Europas energimix har minskat betydligt, återstår betydande beroenden – inte minst i industrisektorn, gödselproduktion och elintensiva verksamheter. Samtidigt skapas nya beroenden, till exempel av kinesisk teknik för grön energi och batteriproduktion.

Tre stora utmaningar

Energisäkerhetens framtid avgörs i skärningspunkten mellan tre avgörande utmaningar:

1. Geopolitisk osäkerhet
   Ryssland, Iran och andra aktörer använder energi som pressmedel. Transportvägar hotas av konflikter – från Röda havet till Kaukasus.
2. Klimat och omställning
   Den gröna omställningen är nödvändig – men går inte i takt med behovet av tillförlitlig energi. Sol och vind är intermittent, och batterilagring är ännu dyr.
3. Industriell konkurrenskraft
   För att kunna konkurrera globalt måste Europa säkra billig, stabil energi. Utan detta riskerar vi avindustrialisering och ekonomisk stagnation.

Möjligheterna – om rätt val görs

Men utmaningar föder också möjligheter. Flera nya strategiska fönster har öppnats:

• Azerbajdzjan och Kaspiska havet – med sin roll i det nya "Södra gaskorridoren" kan landet bli en nyckelspelare i att minska beroendet av rysk gas. Ett särskilt viktigt projekt är den föreslagna Zangazurkorridoren, som förbinder Azerbajdzjan med dess exklav Nachitjevan och vidare till Turkiet. Genom detta initiativ – som nu diskuteras som ett gemensamt infrastrukturprojekt mellan Azerbajdzjan och Armenien – kan olja och gas från Kaspiska havet effektivt nå Europa. För Europa innebär detta ett avgörande steg mot diversifiering av energikällor. För Armenien, med en sårbar och krisdrabbad ekonomi, skulle deltagandet i projektet kunna innebära ett lyft ur den ekonomiska återvändsgränden.

• Norge och Medelhavet – stabila europeiska leverantörer med expansionspotential
  Norge är en av Europas mest pålitliga energipartners och har redan blivit en nyckelleverantör av naturgas till EU. Landets politiska stabilitet, höga tekniska standarder och långsiktiga kontrakt gör Norge till en strategisk allierad i en osäker värld. Samtidigt öppnar utvecklingen i det östra Medelhavet – inklusive Cypern, Israel och Egypten – för nya gasprojekt och pipelines mot Europa. Förutsatt att regionala spänningar hanteras diplomatiskt, kan denna region bli en värdefull komponent i Europas framtida energimix.

• Afrika som partner, inte mottagare – ömsesidig utveckling genom energi
  Afrika besitter enorma potentialer inom solenergi, vindkraft och grön vätgas. Med rätt investeringar i infrastruktur, tekniköverföring och lokalt ägarskap kan europeisk-afrikanska samarbeten bli både klimatvänliga och ekonomiskt inkluderande. Långsiktiga partnerskap med länder som Marocko, Namibia och Kenya kan förse Europa med grön energi – samtidigt som nya arbetstillfällen och teknologisk kapacitet byggs upp i Afrika. Det är en win-win-modell som kräver respekt, ansvar och strategisk planering.

• Vätgasrevolutionen – Europas chans att ta ledartröjan
  Grön vätgas, producerad genom elektrolys med förnybar el, har potential att ersätta fossila bränslen inom industrin, transporten och energilagring. Europa har både den tekniska kompetensen och den politiska viljan att bli världsledande inom hela värdekedjan: från produktion till lagring, distribution och användning. Initiativ som EU:s "Hydrogen Strategy" och tysk-franska satsningar pekar i rätt riktning, men kräver massiv uppskalning och integration i befintliga infrastrukturer.

• Teknologisk innovation – nyckeln till robust och flexibel energiförsörjning
  Små modulära kärnkraftverk (SMR) erbjuder nya möjligheter för decentraliserad, stabil elproduktion med lägre kostnader och kortare byggtider än traditionella reaktorer. Samtidigt förbättras batteriteknik snabbt, vilket gör lagring av sol- och vindenergi mer pålitlig. Artificiell intelligens och avancerade algoritmer möjliggör smarta elnät som kan balansera efterfrågan i realtid, minska förluster och optimera flöden. Den tekniska utvecklingen måste stödjas med långsiktig politik, forskning och investeringsincitament.

Lösningarna – en ny energistrategi för ett nytt sekel

För att möta framtidens krav krävs en bred, långsiktig strategi där säkerhet, hållbarhet och konkurrenskraft balanseras. Fyra vägar är särskilt centrala:

1. Energi som en del av säkerhetspolitiken
   Energiförsörjning måste hanteras som en nationell säkerhetsfråga – inte som ett affärsområde. Strategiska reserver, redundanta flöden och skydd av infrastruktur bör prioriteras.
2. En gemensam europeisk energipolitik
   Ett enat EU kan förhandla bättre, planera smartare och skydda sig mot utpressning. Gemensamma inköp och lagring är redan på gång – men mer krävs.
3. Investeringar i övergångsbränslen
   Naturgas, modern kärnkraft och bioenergi behövs under omställningen. En ideologisk energiomställning som inte förankras i verkligheten riskerar att misslyckas.
4. Demokratisk energipolitik globalt
   Väst bör aktivt stödja demokratiska aktörer i energiproducerande regioner. Handel med diktaturer måste ses som ett strategiskt undantag – inte norm.

Slutsats: energi är frihet

Vi befinner oss i en avgörande tid. Energi är inte längre bara en fråga om teknik och miljö – det är en fråga om frihet, suveränitet och överlevnad.

För att Europa och västvärlden ska stå starka i morgondagens värld krävs mer än bara grön omställning. Det krävs en realistisk, säkerhetsförankrad och strategiskt samordnad energipolitik som värnar både klimat och demokrati.

När Ryssland avfyrade fem Shahed-attackdrönare mot SOCAR:s oljedepå blev det en tydlig påminnelse om att Moskvas intressen i Kaukasien inte bara handlar om retorik – utan om hård maktpolitik. Samtidigt driver rysk propaganda en allt mer aggressiv linje mot Baku och uppmanar öppet till konfrontation. Det är ingen slump. Putins dolda plan för regionen blir allt mer synlig: ingen fred, ingen korridor, ingen framtid i södra Kaukasien får utvecklas utan ryskt godkännande.

Lavrov i CCCP-tröjan – en symbolisk signal

När utrikesminister Sergej Lavrov nyligen dök upp i en tröja med det gamla sovjetiska CCCP-emblemet skickade Kreml ett budskap som inte kan misstolkas: för Ryssland är både Ukraina och Kaukasien fortfarande en del av den gamla imperiella sfären. Symboliken förstärker Putins ambition – att återupprätta rysk dominans där EU och Turkiet försöker vinna inflytande.

Meddelandet är enkelt: allt i regionen ska ske under vår kontroll.

Den 15 augusti 2025 möttes Putin och Donald Trump i Anchorage, Alaska. Officiellt handlade diskussionerna om Ukraina, vapenkontroll och Arktis. Inga verifierade källor bekräftar att Kaukasien nämndes. Däremot vet vi att Putin använde mötet för att framhäva Ryssland som en stormakt med rätt att diktera regionala spelregler.

Putins linje är konsekvent: ett västligt engagemang i södra Kaukasien riskerar att “destabilisera regionen”. Med andra ord – bara Ryssland får bestämma.

Zangezur – hjärtat i Putins strategi

Zangezur-korridoren, den potentiella förbindelsen mellan Azerbajdzjan och Europa genom Armenien, är mer än en geopolitisk detalj. Den är en symbol för huruvida regionen kan frigöra sig från Moskvas grepp.

För Azerbajdzjan och Europa skulle korridoren innebära en ny väg västerut, fri från rysk kontroll. För EU öppnar den möjligheten till nya energivägar, bort från beroendet av rysk gas. Och för Putin är det just detta som gör den outhärdlig.

Ett självständigt Kaukasien, där väst och Azerbajdzjan spelar större roll än Moskva, undergräver hela Kremls strategiska ställning. Därför blir Rysslands plan dubbel: att sabotera fredsprocessen mellan Armenien och Azerbajdzjan, samtidigt som man genom propaganda och militära provokationer pressar Baku.

Energin – Kremls främsta vapen

Rysslands makt över Europa har länge byggt på gasexporten. Men när EU sedan invasionen av Ukraina minskat sitt beroende och istället vänt sig mot Azerbajdzjan, Turkiet och nya rutter genom Kaukasus, har Putins handlingsutrymme krympt.

Attacken mot SOCAR:s oljedepå var därför inte bara en militär gest. Den var en varning: utan Rysslands godkännande är ingen energisäkerhet i regionen möjlig.

Genom att angripa Azerbajdzjans energiinfrastruktur påminner Kreml både Baku och Bryssel om vilka risker som följer av att gå för långt från Moskvas orbit.

Propaganda som förberedelse för krig

Rysk statsmedia och nationalistiska kommentatorer driver nu en allt hårdare linje mot Azerbajdzjan. Officiellt handlar retoriken om att Azerbajdzjan stödjer Ukraina och att den azerbajdzjanska diasporan i Ryssland arbetar för ukrainska intressen, men under ytan är syftet ett annat: att skapa en legitim grund för ryska militära åtgärder om Baku tar alltför stora steg mot väst. Mycket kretsar kring Azerbajdzjans västvänliga kurs och dess ökade närmande till europeiska och transatlantiska aktörer.

Historien visar att Kreml alltid förbereder marken med propaganda innan militär handling. Det vi ser idag kan därför vara början på en större offensiv strategi, där Kaukasien återigen riskerar att bli en bricka i Putins imperialistiska spel.

Men bilden är mer komplex. Hittills har Azerbajdzjans president Ilham Alijev visat sig kunna stå emot Putins motstrategier. Genom skickliga diplomatiska manövrar har han balanserat mellan Moskva, Ankara, Bryssel och Washington – utan att ge Ryssland den kontroll som Kreml eftersträvar.

Frågan är därför öppen: blir det Putins propaganda som till slut skapar en ursäkt för militär närvaro, eller Alijevs beslutsamma motstånd som bromsar rysk expansion i Kaukasien?

Att Lavrov poserar i CCCP-tröja, att Shahed-drönare slår mot SOCAR, att propagandan trappar upp och att Putin använder möten med väst för att understryka sin makt – allt är delar av samma mönster.

Putin har en plan för Kaukasien: att låsa fast regionen i ett nytt beroende av Moskva, blockera varje försök till västlig korridor och återigen använda energin som vapen.

Om EU och USA inte agerar riskerar hela södra Kaukasien att återigen bli slagfältet där rysk imperialism möter västlig expansion. Zangezur är därmed inte bara en korridor – det är frontlinjen i Putins kamp om Europas framtid.

Världen i gungning – vilken roll kan Sverige spela?

Vi befinner oss i en tid där den globala ordningen utmanas på flera fronter. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ett spänt säkerhetsläge i Östersjöregionen, fortsatt konflikt i Mellanöstern och accelererande klimatförändringar – allt detta påverkar både vår säkerhet och vår förmåga att samarbeta internationellt. I detta nya landskap väcks frågan: vilken roll kan – och bör – ett land som Sverige spela?

– Vilket ansvar tycker du att Sverige har i arbetet för global fred och säkerhet, särskilt nu när den geopolitiska osäkerheten växer? Och när det gäller det internationella samarbetet, som Sverige traditionellt varit engagerat i – vilka konkreta initiativ bör vi prioritera för att stärka detta samarbete och bidra till en fungerande global ordning?

Erik Ullenhag: Vi lever i en tid där nästan allt är i rörelse. Rysslands invasion av Ukraina blev en geopolitisk vändpunkt. För Sverige innebar det en drastisk förändring – plötsligt fanns det en majoritet för ett Nato-medlemskap. För 20 år sedan hade det nog känts otänkbart, men idag är vi där – tillsammans med Finland.

Samtidigt står vi inför klimatförändringar som, även om de inte alltid dominerar dagordningen just nu, kommer att skapa enorma utmaningar framöver. Det handlar inte bara om miljö och väder, utan om framtida konflikter – kring resurser, migration och säkerhet.

Och så har vi Mellanöstern, där mänskligt lidande pågår dagligen. Det handlar inte bara om väpnade konflikter, utan om djupgående humanitära kriser som kräver långsiktiga, samordnade insatser.

Vad kan då Sverige göra? Jag tror starkt på internationellt samarbete – inte minst inom EU. EU är ett fredsprojekt byggt på demokrati, mänskliga rättigheter och samarbete. Det är där Sverige hör hemma, och det är där vi har störst möjlighet att påverka.

Under min tid som ambassadör i Jordanien och Israel såg jag hur viktigt det är med strategiskt och systematiskt arbete, tillsammans med andra länder och aktörer. Sverige bör vara en röst för långsiktighet, för dialog och för konkreta insatser – både i närområdet och globalt.

Europas nya säkerhetsläge – hur möter vi hoten?

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har ritat om den europeiska säkerhetskartan. Ett krig på vår egen kontinent, med enorma mänskliga lidanden och långtgående geopolitiska konsekvenser, har blivit en brutal påminnelse om att freden aldrig kan tas för given. EU har svarat med omfattande stöd, sanktioner och en historiskt samlad front – men frågan är hur långsiktigheten ska säkras, både för Ukrainas skull och för Europas egen trygghet.

– Vad tycker du att Sverige och EU bör göra för att både långsiktigt stödja Ukraina och samtidigt bevara stabiliteten i Europa, i ett säkerhetsläge som förändrats i grunden?

Erik Ullenhag: Europa måste vara långsiktigt engagerat i stödet till Ukraina – både militärt och civilt. Tyvärr är det så att om Ryssland och Putinregimen skulle lyckas, så undergrävs säkerheten i hela Europa. Det skulle sända signalen att aggression lönar sig. Därför handlar stödet till Ukraina inte bara om solidaritet – det är också i vårt eget intresse.

Samtidigt vill jag lyfta något positivt: jag är uppriktigt imponerad av hur EU har agerat gemensamt. Ofta hör man att 27 medlemsländer har så olika uppfattningar att det är svårt att enas. Men efter invasionen av Ukraina har vi visat att vi faktiskt kan fatta avgörande beslut tillsammans. Det långsiktiga stödet vi har byggt upp – det är det bästa vi kan göra.

Vi hoppas förstås alla på fred. Men det måste vara en fred på Ukrainas villkor – inte på Rysslands. Det handlar om respekt för självständighet, gränser och internationell rätt.

Ukrainarna har visat en otrolig styrka. De är de verkliga hjältarna – de försvarade sitt land med en beslutsamhet som Putin aldrig räknade med. Deras motståndskraft överraskade, och kanske också skrämde, Kreml.

Men parallellt med Ukrainas kamp har EU visat en ny förmåga till enighet och ansvarstagande. Det är något vi måste hålla fast vid – inte bara för Ukrainas skull, utan för hela Europas säkerhet. Och för Sveriges. När vi står upp för Ukraina, står vi också upp för vår egen framtid.

Baltikum och hotet från öst – finns risken för nästa konflikt?

Sedan invasionen av Ukraina har omvärldens blickar riktats alltmer mot de baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen – med sina ryska minoriteter och sitt geografiska läge – utgör i dag frontlinjen mellan EU/Nato och ett aggressivt Ryssland. Samtidigt uttrycker den ryska regimen alltmer öppet sina imperialistiska ambitioner. Frågan som växer i styrka: hur stor är risken att Baltikum blir nästa mål?

– Hur bedömer du risken för att Ryssland i framtiden kan göra anspråk på delar av de baltiska länderna?

Erik Ullenhag: Det finns en tydlig risk – särskilt om vi låter våld och aggression gå oemotsagda. Om västvärlden inte hade stått upp för Ukraina efter invasionen, utan i stället backat undan, då hade vi skickat signalen att militär aggression kan löna sig. Det hade ökat risken inte bara för Ukraina, utan för andra länder – särskilt de baltiska staterna och Moldavien.

Putinregimen har varit ganska öppen med sina avsikter. När man lyssnar på det ryska ledarskapet, ska man ta deras uttalanden på allvar – för de menar vad de säger. Vi ser tydliga tecken på en vilja att återupprätta en form av inflytelsesfär, kanske till och med i praktiken återupprätta delar av det gamla imperiet.

Och om våld möts med eftergivenhet ökar risken att fler länder drabbas. Det är ett allvarligt säkerhetspolitiskt faktum, som även Sverige måste förhålla sig till. Det är en av anledningarna till att vi i dag har en bred politisk enighet om att stärka det svenska försvaret.

Men det allra viktigaste för svensk – och europeisk – säkerhet, både på kort och lång sikt, är att Ukraina lyckas försvara sitt territorium. Deras kamp är inte bara deras. Den handlar också om vår gemensamma framtid i ett fritt och fredligt Europa.

Energisäkerhet i skuggan av geopolitiken – en ny väg via Kaukasus?

Europa har under decennier byggt upp ett energiberoende som visat sig sårbart i tider av kris. Det gäller inte minst beroendet av rysk gas, som Ryssland använt som politiskt verktyg. Lägg därtill Irans återkommande hot om att stänga Hormuzsundet – en flaskhals för närmare en femtedel av världens oljetransporter. Den globala energitillgången står därmed på skakig grund.

I detta sammanhang väcker Zangezorkorridoren – en planerad transportlänk mellan Azerbajdzjan och Europa via södra Armenien – växande intresse. Korridoren skulle inte bara underlätta handel, utan också kunna bli en ny strategisk kanal för energi, bort från ryskt inflytande. Samtidigt utmanar den maktbalansen i en region där Ryssland traditionellt utövat stark kontroll.

– Hur bedömer du Zangezorkorridorens strategiska betydelse för Europas energisäkerhet? Kan den spela en nyckelroll i att minska beroendet av rysk energi, och kan ett närmare samarbete med länder som Azerbajdzjan bidra till en mer självständig europeisk energipolitik?

Erik Ullenhag: När det gäller Zangezorkorridoren kan man generellt säga att allt som minskar Europas beroende av rysk gas och olja är klokt. Trots oljekriserna på 1970-talet har vi i Europa ofta underskattat hur strategisk energifrågan är – både ur säkerhetspolitisk och ekonomisk synvinkel.

Efter andra världskriget blev många europeiska länder successivt beroende av rysk energi. Sverige valde dock att inte koppla sig till den ryska gasen – och med facit i hand var det ett mycket klokt beslut. Tyvärr gjorde flera andra länder annorlunda val, och vi ser nu hur sårbart det blivit.

Zangezorkorridoren kan spela en roll i att öka Europas energioberoende. Genom att skapa nya rutter för transport och energiöverföring, bort från rysk kontroll, bygger vi också politisk handlingsfrihet. Det är avgörande – särskilt i ett Europa som vill stå starkt för demokrati och stabilitet.

Dessutom: om länder i regionen som Azerbajdzjan och Armenien närmar sig EU genom ökad handel, infrastruktur och energisamarbete, så kan det få positiva följder även politiskt. Ekonomiskt samarbete skapar ofta incitament för reformer, institutionell stabilitet och närmande till demokratiska värderingar.

Det är alltså inte bara en fråga om energi – det är också en fråga om fred, säkerhet och långsiktig geopolitisk balans.

Fred mellan Armenien och Azerbajdzjan – ett steg mot stabilitet i Kaukasus?

Efter årtionden av konflikt, krig och ömsesidig misstro finns i dag ett historiskt fönster för fred mellan Azerbajdzjan och Armenien. Ett fredsavtal skulle inte bara avsluta en blodig konflikt – det kan också skapa nya förutsättningar för ekonomisk utveckling och regional integration. För Armenien, som länge varit ekonomiskt isolerat och djupt beroende av Ryssland, öppnar det dörren till en ny riktning – mot Europa.

– Vilka ser du som de viktigaste stegen för att uppnå en varaktig fred mellan Azerbajdzjan och Armenien? Och kan Sverige spela en diplomatisk roll i den här processen?

Erik Ullenhag: Tillsammans med EU kan Sverige spela en roll i att säkerställa att det faktiskt gör skillnad att stå upp för demokratiska värderingar, fred och samarbete. Det handlar i grunden om en princip – att EU aldrig får vända ryggen åt dem som strävar efter demokrati, fredliga lösningar och som vill bygga upp starka, självständiga institutioner.

EU har historiskt varit en fantastisk demokratisk kraft. Många länder som tidigare levde under kommunistisk diktatur fick, tack vare ett EU-medlemskap, både stöd och verktyg för att bygga upp sina samhällen. Den rollen EU spelade då – att fungera som en vägledande kraft för demokrati och stabilitet – är minst lika viktig idag.

För att uppnå en varaktig fred krävs politiskt mod från båda sidor, men också internationellt stöd. Sverige kan genom sin erfarenhet av diplomati och sitt starka engagemang i fredsprocesser vara en konstruktiv aktör – både som enskild stat och som en del av EU:s gemensamma utrikespolitik.

– Om fred verkligen återställs i regionen – hur ser du då på möjligheterna för Armenien att ekonomiskt återhämta sig, och för Kaukasien som helhet att utvecklas mot integration och samarbete?

Erik Ullenhag: Grunden handlar om att omvärlden – och särskilt EU – är med och bidrar till fred, stabilitet och utveckling. Men också till att demokratin får möjlighet att slå rot och växa. Armenien har stora behov av ekonomiskt stöd, handel och investeringar. Om fred uppnås öppnas möjligheten för landet att minska sitt beroende av Ryssland och i stället stärka banden till EU och andra internationella aktörer.

Ett fungerande regionalt samarbete kan leda till integration, stabilitet och långsiktig tillväxt – något som gynnar hela regionen. Freden är alltså inte bara ett mål i sig – den är också nyckeln till framtidens möjligheter.

Iran och Israel – en konflikt med global påverkan

Den långvariga konflikten mellan Iran och Israel utgör en komplex och allvarlig säkerhetsutmaning, inte bara för Iran utan för hela västvärlden. Den iranska regimens förtryck av sitt eget folk, dess kärnvapenambitioner och dess stöd till proxygrupper i regionen har skapat en instabil situation som kräver både kort- och långsiktiga strategier. Samtidigt är risken stor att våld och isolering snarare stärker regimen och försvårar fredliga lösningar.

– Hur ser du på EU:s och Sveriges roll i denna konflikt? Vilka insatser bör prioriteras för att främja fred och stabilitet i regionen, samtidigt som man hanterar de säkerhetshot som Iran utgör?

Erik Ullenhag: Iran och mullaregimen är utan tvekan ett allvarligt säkerhetshot mot västvärlden. Regimen slår brutalt ner på sin egen befolkning och har systematiskt undertryckt demokratirörelser som den gröna revolutionen. Att vi dessutom har svenskar fängslade i Iran visar hur långt regimens repressiva metoder sträcker sig – även mot omvärlden.

Trots detta saknar regimen troligtvis brett stöd bland det iranska folket, som längtar efter frihet och demokratiska reformer. Men vi måste också vara realistiska: våld och yttre påtryckningar riskerar ofta att stärka regimens grepp internt. Därför bör omvärldens fokus vara långsiktigt – att stötta demokratisk utveckling i Iran och hela regionen, för att på så sätt främja fred och stabilitet.

På kort sikt är det avgörande att vapenvilan mellan Iran och Israel upprätthålls. Internationella inspektörer måste åter få tillgång till känsliga kärntekniska anläggningar, och det krävs ett nytt avtal för att stoppa Irans kärnvapenprogram. Ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle vara ett direkt hot mot global fred och säkerhet.

I grunden är vi i Europa och USA överens om att det vore en farlig idé att låta Iran utveckla kärnvapen. Sverige har länge stött det internationella kärnteknikavtalet, JCPOA, som syftade till att förhindra detta.

Det är dock paradoxalt att USA, efter en ny attack, snabbt uppmanade till fred och vapenvila – ett budskap som kan uppfattas som motsägelsefullt och förvirrande för omvärlden.

Jag hoppas att pressen på Iran nu ökar så att vi får tillbaka vapeninspektörerna och kan säkerställa att vapenvilan håller. Men vi måste också inse att många av Mellanösterns konflikter hänger ihop. Stabilitet i regionen kräver att vi också tar itu med situationen i Gaza. Israel måste lämna Gaza så att återuppbyggnaden kan börja – det är en grundförutsättning för varaktig fred.

Det som kan ses som något positivt i denna svåra situation är att Irans militära kapacitet har försvagats, liksom flera av deras proxygrupper i regionen. Det ger ett visst utrymme för diplomati.

Men långsiktig fred och säkerhet kräver mer än vapenvila – vi måste hitta en hållbar politisk process som kan leda regionen framåt.

Rysslands roll i vapenvilan mellan Iran och Israel

I ett komplex säkerhetsläge där Iran och Ryssland närmar sig varandra allt mer blir Rysslands inflytande i regionen allt tydligare. Samtidigt har Araqchis nyliga besök i Moskva väckt frågor om vilken roll Ryssland spelar i den senaste vapenvilan mellan Iran och Israel.

– Hur bedömer du Rysslands roll i att uppnå vapenvilan? Har Iran erbjudits något i utbyte för vapenvilan?

Erik Ullenhag: Vi har sett en tydlig närmandefas mellan Iran och Ryssland, där Iran bland annat levererar drönare som används i konflikten i Ukraina. Det är en oroande utveckling som jag tidigare tagit upp i samtal med bland annat Israel, där vikten av att aktivt stödja Ukraina varit central.

Kopplingen mellan Iran, Ryssland och även Nordkorea – som uppges ha skickat stridande till Ukraina – skapar en oroande maktallians. Denna auktoritära axel utgör ett direkt hot mot demokratiska värderingar och internationell stabilitet.

När det gäller den senaste vapenvilan är det svårt att med säkerhet bedöma vilken roll Ryssland spelat, särskilt i samband med Araqchis besök i Moskva. Det verkar som att Iran sökte ökat stöd från Ryssland – både politiskt och kanske militärt.

Samtidigt tyder det på att varken Iran eller Israel vill trappa upp konflikten ytterligare i nuläget. Irans militära kapacitet har dessutom försvagats, vilket sannolikt bidragit till viljan att nå en vapenvila.

Så om Iran fått något konkret i utbyte är oklart, men det som framstår tydligt är att Ryssland är en viktig aktör i regionen och kan påverka dynamiken i konflikten.

USA:s utrikespolitik och Trumps kontroversiella uttalanden – vad innebär det för Europa?

I en tid då internationella relationer präglas av förändring och ibland oväntade utspel, har Donald Trumps kommentarer om Grönland och Kanada väckt reaktioner världen över. Dessa uttalanden kan ses som en spegling av en förändrad amerikansk utrikespolitik, där nationella intressen ibland sätts före internationella normer. Hur bör Europa förhålla sig till denna utveckling?

– Hur ser du på Donald Trumps uttalanden om Grönland och Kanada? Hur speglar de USA:s förändrade utrikespolitik och vad innebär det för Europa?

Erik Ullenhag: Grönland tillhör visserligen Danmark, men är ett autonomt danskt territorium med omfattande självstyre – något vi respekterar fullt ut. På samma sätt har Sverige alltid varit tydligt i sitt stöd för internationell rätt och principen om självbestämmande.

Vi kan inte göra undantag beroende på vilket land eller vilken region det gäller. Det gäller både Panamakanalen och Kanada – rättsprinciper ska gälla överallt och alltid. Därför är det särskilt oroande när en stormakt, som USA under vissa presidenter, agerar i strid med internationell rätt.

Vi kan inte acceptera en värld där det är den starkes rätt som gäller. Därför stöttar Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar, Danmark fullt ut i dessa frågor. Det handlar i grunden om att försvara en regelbaserad världsordning där alla länder, stora som små, respekteras på lika villkor.

Fred genom makt och hot – fungerar det verkligen?

I dagens värld hör vi ibland argumentet att fred bäst uppnås genom styrka, och att hot kan vara ett effektivt verktyg i utrikespolitiken. Men är detta en hållbar strategi på längre sikt? Riskerar den inte snarare att fördjupa konflikter och skapa instabilitet?

– Donald Trump har sagt att fred bäst uppnås genom makt – ibland även genom hot. Hur bedömer du denna typ av utrikespolitisk strategi? Kan man verkligen skapa fred genom hot, eller riskerar detta att förvärra konflikter och undergräva stabilitet?

Erik Ullenhag: På längre sikt leder en sådan strategi snarare till konflikt och instabilitet. Idén om att fred uppnås genom makt eller hot bygger på en världsordning där den starkes rätt gäller – något vi historiskt gång på gång fått betala ett högt pris för.

När Ryssland annekterade Krim reagerade omvärlden inte tillräckligt starkt, och det blev en farlig signal. Det visade att ett militärt starkt land kunde bryta mot internationell rätt utan omedelbara konsekvenser – och det har bidragit till den fortsatt aggressiva ryska politiken.

Det är fullständigt oacceptabelt att stormakter med militär överlägsenhet ska kunna lägga beslag på territorier från mindre eller medelstora länder.

Världen mår bättre av en regelbaserad världsordning, där internationell rätt, samarbete och respekt för självständiga stater ligger till grund för fred och säkerhet – inte hot och maktspråk.

Irans framtid – på väg mot splittring eller demokrati?

Diskussionerna om Irans framtid har blivit allt mer intensiva. Med cirka 80 miljoner invånare, varav över 35 miljoner är etniska azerier, och flera andra folkgrupper som kurder och balucher som länge utsatts för diskriminering, finns det röster – både inom och utanför regionen – som talar om ett land på väg mot splittring. Inte minst efter att ett antal israeliska riksdagsledamöter öppet uttryckt stöd för Södra Azerbajdzjans självständighet. Många hade hoppats på en demokratisk förändring, men regimen har hållit fast vid makten.

Hur ser du på Irans framtid – står landet inför en möjlig upplösning som liknar gamla Sovjetunionens, eller finns det andra scenarier?

Erik Ullenhag: Jag är optimist och tror inte att sådana regimer kan sitta kvar i längden. Men för att en övergång till ett mer demokratiskt system ska ske – en verklig demokratisk utveckling – måste den också komma inifrån Iran. Det är inte tillräckligt att bara sitta i New York eller Sverige och önska förändring; iranierna själva måste bygga den. Att pressa på utifrån är väldigt svårt.

Samtidigt är det mycket viktigt att vi i omvärlden, särskilt i regionen, stöder demokratiska krafter och tydligt markerar när övergrepp sker – som när en svensk läkare fängslas eller andra människor utsätts för förtryck.

Iran är ett fascinerande land med en stor och värdefull befolkning, en fantastisk akademisk tradition och många minoriteter som förtrycks och diskrimineras. Men det finns en rikedom av kunskap och potential där som inte får slösas bort.

Så i grunden är jag optimistisk om att förändring kommer, förr eller senare.

🌟Vi samtalade kort om svensk politik och Liberalerna – och om hoppet om en vacker dag som kommer!

Fredssamtal mellan Armenien och Azerbajdzjan i Förenade Arabemiraten

Efter nästan fyra decennier av konflikt möttes Azerbajdzjans president Ilham Aliyev och Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan i Abu Dhabi för fredssamtal. Mötet, som bekräftats av båda regeringarna, syftar till att formalisera ett fredsavtal som utarbetades i mars i år. Trots framstegen råder fortfarande osäkerhet kring när ett slutgiltigt avtal kan undertecknas.

Konflikten mellan de två länderna började i slutet av 1980-talet och har präglats av flera krig, framför allt kring den omstridda regionen Nagorno-Karabach. Regionen, som internationellt erkänns som en del av Azerbajdzjan, bröt sig loss med stöd från Armenien, vilket ledde till långvariga stridigheter. Ett avgörande skifte kom i september 2023, då Azerbajdzjan återtog området i en snabb militär offensiv.

Även om parterna enats om ett utkast till fredsavtal, har situationen inte varit helt stabil. Efter offentliggörandet av avtalet ökade rapporterna om eldupphörsbrott längs den 1000 kilometer långa gränsen. Dessa incidenter har dock avtagit under de senaste månaderna.

Ett betydande hinder i förhandlingarna är Rysslands inställning. Moskva ser inte med blida ögon på ett avtal som minskar dess inflytande i regionen. Samtidigt har Armenien och Azerbajdzjan redan enats om nästan alla punkter – däribland öppnandet av den så kallade Zangezurkorridoren.

Zangezurkorridoren – en geostrategisk vattendelare

Det planerade infrastrukturprojektet Zangezurkorridoren har väckt stor internationell uppmärksamhet. Korridoren är tänkt att förbinda Azerbajdzjan med Nakhchivan och vidare till Europa via södra Armenien. För Armenien innebär det potentiellt nya tullintäkter, infrastruktursatsningar och stärkt ekonomiskt samarbete med EU-marknader via Georgien och Svarta havet.

Projektet har dock mött kraftigt motstånd från Ryssland, som betraktar korridoren som ett hot mot deras geopolitiska och ekonomiska intressen. För EU representerar den däremot en möjlighet att minska beroendet av rysk energi, genom att öppna nya handelsvägar bortom Kremls kontroll. I detta sammanhang har Ryssland nyligen förstärkt sin militära närvaro i Armenien med tusentals soldater – ett tydligt tecken på att Moskva inte vill förlora sitt grepp om regionen.

Det senaste mötet mellan Aliyev och Pashinyan ägde rum i maj under toppmötet för Europeiska politiska gemenskapen i Albaniens huvudstad Tirana. I juni besökte Pashinyan Istanbul för samtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan – ett möte som Armenien beskrev som ett historiskt steg mot regional fred.

Samtidigt uttryckte USA:s utrikesminister Marco Rubio i veckan sin förhoppning om att ett fredsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan snart ska kunna bli verklighet.

En blodig historia i bakgrunden

Bakgrunden till konflikten omfattar även svåra övergrepp och etniska rensningar. I slutet av 1980-talet tvingades hundratusentals azerier lämna Armenien. Därefter utropade Nagorno-Karabach sig som en självständig republik – men erkändes aldrig av något land, förutom Armenien. Flera resolutioner i FN bekräftade att området tillhör Azerbajdzjan och uppmanade Armenien att avsluta sin ockupation.

Efter år av krig, diplomati och brutna löften verkar nu ett långsiktigt fredsavtal vara inom räckhåll – förutsatt att Ryssland tillåter det.

Putin svarar Trump med ”Julistorm”: 15 000 soldater, stridsflyg och ett hav av eldkraft. Den massiva militärövningen är en av de största i modern rysk militärhistoria – och det är långt ifrån enbart ett test av vapensystem. "Julistorm" är en iscensatt maktdemonstration, ett strategiskt utspel riktat mot både väst och Rysslands grannländer i ett allt mer polariserat Eurasien. I skuggan av Donald Trumps löfte om att avsluta kriget i Ukraina på 50 dagar, sätter Kreml in en fullskalig övning som ett svar, en varning och ett kraftfullt påstående om fortsatt global närvaro.

Med över 15 000 soldater, 120 stridsflygplan, 50 fartyg och en arsenal av robotar, drönare och elektroniska krigföringssystem sträcker sig övningen över fyra hav och flera fronter. Det handlar inte bara om Ukraina – utan om att utmana maktbalansen i Kaspiska havet, Östersjön och Stilla havet, projicera styrka mot NATO, och sända budskap till västvänliga aktörer i Kaukasus. I en tid då nya korridorer byggs utan ryskt godkännande och lojaliteter skiftar snabbt, markerar Moskva att det fortfarande betraktar regionen som sitt strategiska bakgård.

"Julistorm" är ett försök att återställa Rysslands stormakts status i en tid då landets militära och diplomatiska inflytande pressas tillbaka av västliga sanktioner, NATO:s expansion, och nya regionala initiativ som växer fram utan Moskvas medverkan. Övningen ska förstås som en kraftfull markering i ett större schackspel där varje pjäs – från Ukraina till Armenien, från Arktis till Kaukasus – har strategisk betydelse för Rysslands framtida roll på världsscenen.

Fyra hav, fyra flottor, ett budskap

Under ledning av amiral Aleksandr Moisejev deltar samtliga fyra ryska flottor i denna samordnade operation – en av de största övningarna i rysk marin historia. Övningen omfattar geografiskt Norra ishavet, Östersjön, Stilla havet och Kaspiska havet, vilket ger manövern en global projektion. Kreml beskriver det hela som rutinmässigt, men omfattningen och tajmingen pekar snarare på ett kraftfullt svar på det växande västliga trycket på Moskva – inte minst efter Donald Trumps uttalade ultimatum om att "få slut på kriget i Ukraina inom 50 dagar".

Moderna vapen, gamla ambitioner

"Julistorm" omfattar simuleringar av moderna krigsmoment: drönaranfall, cyberkrigföring, ubåtsjakt, luftlandsättningar, och sjöfärder i konfliktscenarier. Men bakom teknologin ligger också gammal geopolitisk logik: Ryssland vill visa att man fortfarande är en stormakt, beredd att skydda sina intressen med militär kraft, oavsett om det gäller Ukraina, Kaukasus eller Arktis.

Trots övningens skala finns begränsningar. Ryska flottan lider av åldrande fartyg och brist på moderna hangarfartyg. Dess närvaro i globala farvatten är beroende av baser och handelsleder som i många fall kontrolleras av NATO eller västvänliga aktörer.

Kaspiska havet: En strategisk signal till Azerbajdzjan

Det mest laddade inslaget i övningen är Rysslands milära mobilisering i Kaspiska havet. Där sammanfaller flera strategiska mål: säkerheten kring olje- och gasprojekt, närheten till Iran, kontrollen över Centralasiens utloppsvägar – och inte minst ett indirekt hot mot Azerbajdzjan.

Baku har på senare tid visat ökat stöd till Ukraina, både i form av humanitärt bistånd och diplomatiska uttalanden från president Ilham Aliyev. Samtidigt driver Azerbajdzjan och Armenin tillsammans med Turkiet, och med stöd från EU och USA, projektet Zangezurkorridoren – en planerad transportlänk mellan Azerbajdzjan och Europa via södra Armenien. Denna korridor skulle kringgå rysk militär kontroll och utgör därför ett direkt hot mot Moskvas inflytande i Södra Kaukasus.

Genom att visa militär närvaro i Kaspiska havet demonstrerar Ryssland att man inte accepterar förändringar i regionens maktbalans utan sin medverkan. Det är en signal till Baku, Bryssel, Ankara och Washington att Ryssland fortfarande ser Kaukasus som sitt strategiska område.

Slutsats

Putins "Julistorm" må vara ett militärt spektakel, men det är främst ett verktyg för geopolitisk påverkan. I tider då Ukraina får alltmer stöd från väst, Armenien vänder sig mot EU, Turkiet och Azerbajdzjan bygger korridorer utan ryskt godkännande, vill Kreml påminna om att stormaktslogiken lever. Ryssland kanske inte har kapacitet att vinna ett långvarigt stormaktskrig – men man har fortfarande medel att forma konflikternas karta genom hot, närvaro och överraskning.

Det är ett budskap som inte bara riktas till Trump och NATO, utan även till de nya allianser som växer fram i hjärtat av Eurasien.

Analys:

När Ryssland genomför sin största marina och militära övning på årtionden – samtidigt som Ukraina får tyngre vapen, Armenien rör sig mot EU och nya energikorridorer byggs i södra Kaukasus – sker det inte i ett vakuum. Det är ett strategiskt, mångdimensionellt schackdrag. Ett budskap. Ett hot.

1. En klassisk "show of force" – men inte för inrikes bruk

Kreml har ofta använt militära övningar för inhemsk mobilisering. Men "July Storm" är inte främst till för den ryska publiken. Den är iscensatt för att påverka kalkyler i NATO:s högkvarter, i Washingtons försvarsdepartement – och i energiministerierna i Bryssel och Baku.

I tider då Rysslands inflytande vacklar och landets ekonomiska fundament urholkas av sanktioner och isolering, är övningen en "show of force" av klassiskt snitt. Det handlar om avskräckning, signalering och att maskera svaghet med rörelse. Den vill visa: Ryssland må vara sårbart, men det är fortfarande kapabelt att skapa instabilitet – och därmed förbli relevant i varje säkerhetspolitisk kalkyl.

2. Fyra flottor, tre teatrar, ett schackbräde

Det som gör "July Storm" strategiskt allvarlig är att den är geografiskt integrerad– samordnad över flera marina och geopolitiska zoner:

• Norra Ishavet & Arktis: Här markerar Ryssland sin permanenta närvaro i kampen om framtidens resurser och nya handelsvägar. Kina följer noggrant – USA borde också göra det.

• Östersjön: En tydlig signal till Sverige, Finland och NATO. Kreml vill påminna om att Östersjön inte är ett "NATO-innanhav" utan ett potentiellt konfliktområde.

• Stilla havet: Genom att involvera Stillahavsflottan försöker Ryssland skapa bilden av global räckvidd, och samtidigt visa samspel med Kina inför väst.

• Kaukasus och Södra Ryssland: Luftlandsättningar, ubåtsjakt och cyberkrig simuleras nära gränserna till Ukraina, Georgien och Azerbajdzjan – ett meddelande till länder som söker nya vägar bort från Moskvas inflytande.

Men det mest strategiskt laddade inslaget kommer från ett område som sällan får rubriker i väst.

3. Kaspiska havet: Europas nya energifront – och Kremls tysta panik

Det verkliga strategiska nervcentrumet i övningen "July Storm" är inte Östersjön eller Stilla havet – utan Kaspiska havet, där Ryssland nu gör sitt farligaste försök att stanna tiden.

I bakgrunden av övningen pågår nämligen en historisk geopolitisk omvandling:
Azerbajdzjan och Armenien, två rivaler på väg mot fred, bygger tillsammans med EU, USA och NATO-landet Turkiet som garantör en ny geostrategisk korridor– Zangezurkorridoren.

Det handlar inte om en vanlig infrastruktursträcka. Det är en från Ryssland frikopplad energipuls där energi och strategisk infrastruktur– gas, transporter, kommunikation – flödar från Kaspiska havet genom södra Kaukasus till Europa. Det är en ny energiaxel mellan öst och väst utan rysk inblandning.

Och just därför är den existentiellt hotande för Kreml.

Putins problem är dubbelt:

• Geopolitisk förlust: Om Armenien permanent vänder sig bort från Ryssland och sluter fred med Azerbajdzjan, faller hela den postsovjetiska maktarkitekturen i södra Kaukasus.

• Energi-kontrollens slut: Ryssland har i decennier använt energiberoende som strategiskt vapen – mot Europa och mot sina grannländer. Med Zangezurkorridoren riskerar det vapnet att bli obrukbart.

Övningen i Kaspiska havet är därför inte en demonstration av styrka – utan en reaktion på strategisk reträtt.

När ryska fartyg, drönare och raketbatterier visas upp i regionen handlar det inte om övning, utan om geopolitisk signalering:

"Den här korridoren kanske byggs – men varje pipeline, varje mast, varje tåg kan bli sårbart."

Det är en varning – inte bara till Baku och Jerevan – utan till Bryssel, Berlin och Paris:

Energisäkerhet är inte bara en fråga om försörjning – utan om försvar.

4. En uppmaning till väst: Säkra korridoren innan det är för sent

Västvärlden har nu ett avgörande val:

Antingen agerar man strategiskt – och säkrar Zangezurkorridoren med diplomatiskt, ekonomiskt och teknologiskt stöd.

Eller så upprepar man misstagen från Nord Stream: bygger beroenden utan skydd, och låter Ryssland diktera villkoren genom hot, sabotage och gråzonskrig.

För att undvika detta krävs:

• Fullt politiskt erkännande av Zangezurkorridoren som ett projekt för europeisk energisäkerhet.

• Militärt och civilförsvarsmässigt stöd till infrastrukturen – inklusive drönarskydd, cybersäkerhet och satellitövervakning.

• Strategiska investeringar som stärker Azerbajdzjans och Armeniens oberoende från Moskva.

• Integrering i EU:s TEN-E-nätverk och NATO:s civila skyddsprogram.

Om detta görs rätt, kan Kaspiska havet omformas från rysk bakgård till europeisk framtidsportal– där energi flyter utan tvång, och där regional stabilitet blir nyckeln till global säkerhet.

Slutsats: "July Storm" är inte slut – den har just börjat

Putins "July Storm" är en militärövning, ja – men framför allt ett strategiskt test på västs förmåga att läsa geopolitisk signalering.

Om väst ignorerar varningen, riskerar man att förlora kontrollen över både Kaukasus och Europas energiframtid.

Men om man svarar – med samordning, närvaro och vision– kan Zangezurkorridoren bli en ny Silkesväg för frihet, energi och stabilitet.

Det är där slaget om Eurasien just nu står. Och det avgörs inte med vapen – utan med vilja.

Om Bryssel vill forma en energiframtid fri från rysk utpressning, måste det också vara berett att försvara den – både politiskt och säkerhetsmässigt.

© 2025 The Agenda Nexus.  All rights reserved